genom att villfara denna begäran göra sig skyldig till det afskyvärdaste missbruk af sin makt. Utgifvaren bifogar ett gemäle till denna uppsats, som prins Napoleon, son af prins Jerome i hans genare äktenskap, tillställt honom. Enligt detta protesterade madame Letitia Bonaparte redan vid första underrättelsen om sonens äktenskap den 3 Ventose år 13 i laga form mot detsamma och fordrade att det skulle förklaras ogiltigt. Detta skedde ock den 11 i samma månad genom ett kejserligt dekret. Såsom skäl uppgåfvos modrens protest, sonens minderårighet, hans underlåtenhet att i sin hemort tillkännagifva det tillämnade äktenskapet samt statschetens rätt att hindra allt, som kunde såra hans personliga värdighet och fördunkla tronens majJestät. Den sjette Oktober 1806 upplöstes den kyrkliga förbindelsen af vederbörande myndighet i Paris, liksom den borgerliga redan blifvit upphätfd och det förklarades att intet äktenskap hade existerat. Man hade förutsett möjligheten af dessa resultater. M. Pichon, fransk charge daffaires i Förenta Staterna, underrättade neml. M. Paterson och hans dotter före äktenskapets ingående om att dess giltighet komme att bestridas. 1 följd häraf stadgades 1 äktenskapskontraktet att Jerome Bonaparte skulle göra allt hvad han kunde, för att äktenskapet måtte förklaras lagligt, men att, i händelse han eller någon af hans familj lät upphäfva det, Elizabeth Paterson skulle erhålla tredjedelen af hans formögenhet. Miss Paterson visste således hvad hon riskerade, när hon ingick detta äktenskap, och hon uppbar en pension af 60,000 francs at kejsar Napoleon ända till restaurationen. När Napoleon III bestigit den franska tronen sökte descendenterna af detta prins Jeromes amerikanska äktenskap att göra sina rättigheter gällande; men prins Napoleon och prinsescan Mathilda vädjade till ett kejserligt tamiljeråd, det enda kompetenta tribunalet, och begärde att Jerome Paterson skulle förbjudas bära namnet Bonaparte, då han icke hade någon laglig rättighet dertill. Familjerådet beslöt d. 4 Juli 1856, efter att ha hört M. Allon, prins Napoleons och prinsessan Mathildas advokat, och M. Berryer, M. Jerome Bonapartes, att den sistnämnde skulle ha rätt bära namnamnet Bonaparte, men icke att begagna sig af de foreträdesrättigheter, hvarom den 201 och den 202 artikeln i Code Napoleon tala. Kejsaren sanktionerade domen och när den ifrågavarande uppsatsen underställdes hans granskning, tillade han egenhändigt: Hans majestät kejsaren har, sedan utslaget blifvit fäldt, funnit för godt att visa mademoiselle Patersons descendenter, att han i intet hänseende erkänner dem såsom sina slägtingar. Frågan upptogs ännu en gång, då M. Jerome Bonaparte gjorde anspråk på en del af kardinal Feschs efterlemnade förmögenhet. Dessa blefvo underkända af det kejserliga familjerådet i ett beslut, dateradt den 23 December 1859. —— estsesecaveesemvememem—