sjelf, som då ännu var mycket ung och mycket glad öfver, att ha fått inbjudningskort till denna bal, om hvilken hufvudstaden redan talat i ett par veckor. Allt fördunklades likväl af den unga Elina Valler, en bländande skönhet i ungdomens första blomstringstid. Det kolsvarta håret, de fint tecknade ögonbrynen, de mörka ögonen med sina halft slutna ögonlock, under hvilka stundom eldiga blixtar! ljungade fram, den svällande, alltid leende munnenallt detta, eller rättare bälften deraf var nog, att komma ett så ungt hjerta som mitt att klappa. Mina blickar följde henne öfverallt, och jag afundades högligen den sjöofficer, som så ogeneradt vågade slå sin arm kring hennes lif och föra henne ut i dansen. Jag såg hennes leende, jag hörde hennes silfverklingande skratt, men vågade ej tilltala henne. De stackars damer, som hade den äran att dansa med mig, kunde blott högst ringa smickra sig af sin kavaljers uppmärksamhet, och när jag någon gång riktade ett par ord till dem, var det endast för att få upplysningar om Elina Waller. Jag studerade henne, jag inbillade mig vara menniskokännare. Det gladde mig att se henne ignorera dem som ifrigast eftertraktade hennes gunst, samt till höger och venster tillintetgöra väckta förhoppningar. Jag beundrade henne, emedan hon var så otillgänglig för smicker, ochl. derföre att man tydligen kunde se, det hon dansade för att roa sig, blott för att dansa. Under kottiljongen närmade hon sig den plats der jag stod. Den kavaljer, som stod nästintill mig, var samme löjtnant, med hvilken hon dansat första valsen. Hon tänkte bjuda upp; jag vände mig om och såg på honom, emedan jag antog att hon sökte honom. Hans ansigte strålade redan af glädje och triumf. Men han blef helt plösligt allvarsam. — Vill ni ej dansa med mig, min herre! hörde jag henne säga. Jag vände mig mot henne. Du, store Gud! det gällde ju mig! mina kinder glödde. Jag gjorde en rask rörelse och flög bort med henne som en stormvind. Allt hvimlade för mina ögon, jag såg ingenting, jag kände blott ätt min arm omslöt den skönaste varelse jag någonsin sett. Jag förstår ej huru jag kunde föra henne till sin plats och sjelf lotsa mig fram till min; nog af, det lyckades dock. Jag var en god dansör. Det är något som jag, utan att träda blygsamheten för nära, kan berömma mig utaf, isynnerhet då det nu är så länge sedan. Elina Waller hade helt säkert äfvenledes varit belåten med det aflagda profvet, ty hon bjöd upp mig ytterligare två gånger, hvilket gaf mig mod att göra på samma sätt, då jag ock mottogs med ett huldsaligt småleende. Jag var rusig af glädje och stolthet, isynnerhet då några af mina vänner började gyckla med mig öfver min lycka, och då löjtnanten sade mig några ord, hvilka dock säkerligen voro i grund och botten förnärmande. Kottiljongen har från urminnes tid varit balens glanspunkt. I denna dans utväljer man till sin dam sitt hjertas utkorade, såframt hon ej redan är engagerad, hvarföre man måste passa på i tid. I de olika turerna uppgör man planer till dessa små intriger, hvilka ofta blifva det nät, hvari vi sjelfva fångas. I denna dans hoppas man erhålla revanche för förut lidna nederlag; i den uppbjuder man all sin vältalighet, då man åter före supeån varit stum eller fåordig. Kottiljongen är det afgörande slaget, der man strider om trofder. Såvidt jagivet, bestå dessa trofer i bandstumpar, buketter eller ordnar, som man kan köpa för ett par skilling hos hvilken pappershandlare som helst. — a rr re I AA MM FRA FÅ -MM — — Min dam i kottiljongen var obeskrifligt glad öfver att jag dansade med henne. Jag kunde ej få någon annan, och hon hade skäl till att vara glad, ty jag tror att det var första dansen, i hvilken hon fått deltaga under hela aftonen. För att belöna mig för den lycka jag förskaffade henne, talade hon oafbrutet, och malträterade utan barmhertighet alla sina kolleger af det täcka könet. Hon skonade tillochmed icke Elina Waller; hon ville ej ens medgifva, att hon var vacker och det var då utom allt tvifvel att hon var kokett. Jag hade stor lust att göra mig fri från henne och föra henne tillbaka till sin plats, men då hade jag förnekat mig sjelf nöjet att vara med på valplatsen. Den gamla turen att en stol sättes midt på golfvet, och att en dam tager plats på stolen med en ring, en bukett och en korg, under det tre herrar föras fram till henne, på det hon må