vän mr Treat, presbyterian och sekreterare vid den amerikanska föreningen för den yttre missionen, skulle hålla, då denne foreslog honom att besöka baptisternas missionssammankomst, der han skulle få höra en missionär på den afrikanska vestkusten, som stod i begrepp att afresa tillbaka till sin station jemte tvenne nya medbröder. Mr Treats hustru förde den om lokalförhållandena okunnige parisaren till baptisternas kyrka, och sedan den förre slutat andaktsstunden begaf han sig äfven dit och deltog iförhandlingarne med stort intresse. Sedan sammankomsten var slut, uppsökte han presten, de tre missionärerna och de begge sekreterarne, hvilka alla voro baptister, och mr Grandpierre blet vittne till en oskrymtad välvilja och en hjertlig förtrolighet, som man icke kunnat vänta hos prester af så skilda bekännelser. Den omständigheten att ingen kyrka är privilegierad utan alla i åtnjutande af lika lagliga rättigheter torde vålla eller åtminstone bidraga till denna tolerans. Sabbatsordningen uppehållas strängare än i sjelfva England. Man ser om söndagarne bvarken ekipager, vagnar eller omnibussar. Om den, som vistas i Cambridge, vill tillbringa söndagen i Boston, så gör han klokast i att begifva sig dit redan på lördagen, ty om morgonen derpå torde en vagn svårligen kunna bekommas. Oberäknadt söndagsskolan, hålles gudstjenst vanligen tre gånger. När man kommer in i en kyrka, så finnner man 500 — 2,000 personer. När gudstjensten begynt, blir man hvarken störd genom någon sen kyrkogångares ankomst eller samtal eller bnller af något slag. Hvar och en läser i bibeln eller psalmboken och hvarje församlingsmedlem har det till kyrkans kult hörande kristliga bibliothek framför sig. I Amerika har blott den biskopliga kyrkan en liturgi. I de öfriga improviseras bönerna och äro merendels mycket långa och detaljerade; mån athör dem sittande för att cke tröttas genom att stå så länge. Församlingen reser sig upp ofta då psalmerna sjungas, och detta bildar en för främlingen angenäm kontrast mot den stillhet, som elest herrskar. Lika besynnerligt och onaturigt förefaller honom prestens beteende, då lenne, i stället för att sammanknäppa hänlerna under bönen, låter dem fara fram och illbaka öfver den stora bibeln, som ligger ramför honom, under det att han dock säner hufvudet och tillsluter ögonen. Han begagnar sällan sin embetsdrägt på oredikstolen ; oftast visar han sig i frack och stundom till och med i paletot, hvilken ibland ir svart men ganska ofta grå. Mr Grandvierre såg på predikstolen i Tuscarosas — ndianernas kyrka — en prest klädd i hvitt bolstervarstyg, under det att stammens höfding, som satt vid missionärens sida, bar en mycet mera passande drägt. Man öfverraskas äfven af bruket af soljädrar i kyrkorna. Man tänke sig blott en