XXIV. Mr Elworthy, Joe Beans, khanen och Susanne voro samlade i prestgårdens bibliotheksrum; och den fordna hushållerskan på Carrow, mistress Jarmy, var också der, då de båda postvagnarne körde i fyrsprång in på gården. — Pastorn! utropade mr Elworthy. -— Herr Harry! skrek Joe, strålande af glädje; ty han hade igenkännt sin väns bleka drag; och glömmande allt för lyckan att få återse honom, rusade han på dörren, för att helsa den resande välkommen. Ett leende, det första som på flera veckor krusat Henry Ashtons läppar, glänste öfver hans ansigte, då han tryckte Joe Beans hand. — Jag måste gråta! sade den stackars gossen och sökte förgäfves dölja tårarne, som rullade utför hans kinder, annars brister mitt hjerta. O, Harry! herr Harry, hvar har ni varit hela denna långa tiden? Och jag, som skref till er hvarenda dag, utan att få en enda rad till svar, så att jag kunde veta, om ni ännu vore vid lif. Jag trodde ej, att ni glömt mig, dertill kände jag er alltför väl, men... — Alla bref till mig blefvo uppsnappade; och jag förmodar, att det gick på samma sätt med dem, som voro ställda till mig — Här är ej frågan om några förklaringar,