2125,291-— 7,815,96 lose I 5. 1,5 Klart 9 J25,386-3,04,92 0,86 S. 10 l D:o Från Utlandet. De större utländska tidningarne göra nu sina betraktelser öfver Usterrikiska styrelsens beteende i afseende på Schweitz, då de. förklarar sig ej vilja biträda England ech Preussen, emedan dot funnit sig at dem ötvergilna, då det gällde Österrike sjeltv. Likaledes är det ej utan en viss medomkan man fornimmer dess protester mot Mellan-ltaliens och hertigdömenas anslutning till Sardinien, viljande med dessa protester ikläda sig legivimitetens purpur, och med sin spira (ej sitt svärd) skydda ärttliga rättigheter, — ärtuliga trån fordrag af 1817 (hviiken lång räcka af anor!). Vi låta här opinionens organ, Times, tala: Osterrike hyser allttor stort förtroende till legitimitetsprincipen. Det vidtager sällan någon klok, räwtvis eller ädel åtgärd, men det anser sig sjelft felfritt, om dess handlingar kunna försvaras genom den internationela lagens skolfuxar. Hela dess karnrer har nnder nyare tider utgjort en serie af därskaper, hvilka dock kunna efter bukstatven försvaras. Man besvarade den franska skolan at kritici, som skröto öfver att deras tragedier icke hade sådana fel som Shakspeares, just med de orden, att en fransk tragedi var helt och hället evt fel. Så kunna vi säga om österrikiska politiken. De österrikiska statsmännen må bevisa, att Osterrike blifvit orättvist anklagadt al ltalien, anfallet at Frankrike, öfvergitvet al Ryssland, fördt bakom ljuset af England, illa undarstödt at Preussen och det öfriga Tyskland, och gjordt till ett föremål tör oupphörligt tadel at bela den europeiska pressen, och att likväl intet af dessa länder kan lägga sin hand på ett fördragsdokument och säga: Osterrike har kränkt det. De tidningar, som försvara Wienerhofvets intressen, återkomma beständigt till försvarsskäl aft detta slag. Men deras maktlöshet bevisas tydligen deraf att kejsar Frans Josef nu nödgas nöja sig med sina fienders triumf tillfölje at den ställning hans egna undersåter intagit. Misstroendet mot den franska politiken griper alltmera omkring sig, isynnerhet sedan Russell i Underhuset uttalade sit misstirvendevotum och medgat sig hatva blitviv förd bakom ljuset. Hvar och en, som har något att förlora, hvilket är at egenskap att kunna på ett eiler annat sätt vara till nytta för den napoleonske ättlingen, börjar, såsom talesättet lyder, draga öronen åt sig. Otverallt vill man nu se en at den franske örnens klor utspänd, för att hugga in i en godbit — och i sanning, Europas framtid kan verkligen anses vara äskdiger och hotande. Osterrike är förlamadt, dess styrka bruten och de frihetsgnistor, som utkastats inom dess egna gränser, skola vid första lägliga tilltälle antända de eldfarliga ämnena Det vet Osterrike och känner sig dertföre ännu mattare. -— Sardinien har blifvit riktadt med 11 millioner själar, men i dess ställe fått ett örnbo på de berg, som slutta öfver detsamma, och hvarifrån gamen kan vid minsta forsök till uppstudsighet å Sardiniens sida slå ned med pilens hast på detsamma. Sardinien är en rik man nu, men har lemnat åt sin ädle bundsförvandt nycklarne ull kassakistan. — Samma dofva gäsning i Neapel, der en skicklig diplomat lätt kan vånda allt till sitt eget bästa. — Ryssland tiger, upprördt i sitt inre och kanske med nägra gyldene äpplen från den sjuke mannens trädgård för sina ögon, hvilka Napoleon ej skall ha någonting emot att låta det plocka. — England har kanske för sent vaknat upp ur sin frihandelsförtjusning ; det är ännu litet solblindt efter det bländande sken Napoleon satte i ögonen på detsamma med sin frihandelsspegel. Nekas kan ej, att detta är en ganska nedslående syn. Nu till några detaljer från de olika ställen, der faran kan gälla. Från Rom skrifves till Times: Utrymma Fransmännen Rom, måste påfven fly till Gaeta, och slutligen inskeppa sig till Spanien. Då blir det möjligen tid för Sardinien och Neapel, antingen att dela det romerska bytet sinsemellan eller rycka det ur hvarandras