XXL. Engelska ambassadkansliet i Paris var alldeles öfverfyldt med engelsmän, som trängdes om att få sina pass viserade af ministern. Författningarne voro då tillochmed mycket strängare än nu. Bland hopen såg man en reslig ung man, hvars bleka ansigte dock talade om sorg och utståndna mödor. Hans mörka ögon voro likväl fulla af beslutsamhet och hade ingalunda förlorat sin medfödda energi. Det var Henry Ashton. Som hans pass var diplomatiskt, befriade man honom från formaliteten att nödgas komma tillbaka, utan försedde det genast med den nödiga påskriften. Flere gentlemän, som redan väntat länge, knotade öfver detta visade företräde, hvartill de ej kunde inse orsaken. -— Jag har redan varit här två gånger! sade den ene. -— Jag också, tillade en annan. Jag har mycket vigtiga affärer att uträtta.