när aftonens mörker inbryter, åstadkommes genom dessa lyktor — låt oss antaga ett tjog — en orientalisk belysning. I denna belysning roar sig ett sällskap studenter och grisetter med vissa rörelser, som mycket väl kunna få namn af dans, fastän någon gång en dans som står något utom den strängt estetiska chorographiens pedantiska gränser. Allons 6tudiants, allons å la chaumiere. Der dansas bland annat en mycket omtyckt dans, som kallas Cancan. Kanske vi icke borde vidare tala om den; de flesta ha väl en ungefärlig foreställning om hvad den är och hvad den egentligen icke är; den är temligen fri, den är ej stel. Den var engång till den grad fri, att redan Ludvig Filips yrvakna regering fann det vara nödvändigt, att i moralens hogre intresse föreskrifva en viss gräns för dess utflygter, och en polisbetjent posterades inom paradisets port, föf att såsom det sedligas representant vaka öfver att de dansande höllo sig inom det passandes råmärken. Polisbetjenten står der ännu, typisk liksom sjelfva cancan, och man kan ej neka till, att denna dans i dess nuvarande skepnad gör den kejserliga statsmoralen mycken ära; den har emellertid icke blifvit någon menuet. Egentligen taladt, endast låtsar man nu för tiden som om man dansade cancan — man vågar icke gå synnerligen längre — men det egendomliga i denna dans är så märkvärdigt, dess karakter är i så hög grad olik alla andra dansars, att det blir tydligt för en hvar, som en gång sett denna dans uttöras i dess hemland af dess traditionele dyrkare con amore, att när det stränga kejsaredömet engång är till ända, skall cancan beherrska verlden. I så fall betecknande är obestridligen det factum, att tillochmed en af kejsaredomets finaste damer nyligen dristat sig att på en stor bal i Tuillerierna låtsa som om hon dansade cancan och att kejsarinnan Eugenie ej allenast fullkomligt uppfattade meningen med den förtjusande och eleganta dansösens något vågade lutftsprång och älskvärda skämt med tåspetsen, utan äfven applåderade densamma med sina allernådigst högstegna händer. Huru kan det väl efter en så dan triumf vara tänkbart, att denna parisiska typ icke skulle ha all möjlig framtid? I dag kejsardömet, d. v. s. tredeu och dygden, mer — apres nous. le cancan!