af sina grannar, dekreterade de en försoning emellan furstar och folk, som många. rB tyg ranni, meneder, trolöshet och grymheter a alla slag å de förras sida gjort omöjlig. De visade sig snart, att deras majestäter denna gång gjort upp räkningen utan värden. Italienarne vägrade att inlösa den vexel, det kejserliga öfvermodet dragit på dem. De läto hvarken hotelser eller lockelser föra sig en hårsmån från den väg, de ansågo föra till frihet ech nationell sjelfständighet. Kejsar Napoleon sparade dock icke på någondera delen. Han sökte tillgodogöra sig den förbittring mot de fördrifna österrikiska lydfurstarne, som herrskade i Toskana och hertigdömena, och sände i denna afsigt emissarier, som skulle inplanta i befolkningens hjertan förmånerna at att få en napoleonid till herrskare. Olyckligtvis för prins Napoleon, som spekulerat på den etruriska kronan, och för kejsaren, som icke gerna vill ha sin kärälskelige herr kusin i sin omedelbara närhet, men som desto hellre skulle sett honom på en tron, hvilken han endast skulle kunna bibehålla genom franska vapen, lyssnade icke italienarne till dessa sirensånger. — Viktor Emanuel eller ingen, var deras lösen. Då upprepades åter bestämmelserna i Villa-francafördraget i Monitörartiklar och kejserliga tal. Fåtängt! Den mäktige kejsar Napoleun hade råkat ut för något, som var starkare än han, och som han af personliga skäl icke vågade trotsa alltför öppet — neml. en till full medvetenhet hunnen folkvilja. lå sistone gjorde han ännu ett annat försök att beröfva sin bundsförvandt Toskana. Han sände sin unge frände, en annan prins Napoleon Bounaparte, med hyggligare utseende och maner in dem den i Toskana så illa omtyckte prins Plon Plon fått på sin lott, för att uppträda som af Frankrike gynnad tronkandidat. Men denna plan gjorde, såsom vi alla veta, ett lika grundligt fiasko som den förs:a. Toskanarnes ståndaktighet vacklade icke ett ögonblick. Med en trohet, som man frestas kalla romantisk, en trohet, som endast tycktes vinna ny styrka genom hinder och motgångar, voro de fästade vid Sardiniens ädle konung. Och Napoleon, som icke såg någon I möjhghet att förhindra annexationen, utan att på det uppenbaraste kränka folksuveränitetens princip, hvarpå hans eget väde är grundadt, såg sig slutligen tvungen att tillåta den, tröstande sig öfver :ina felslagna beräkningar genom att plundra ein i hans tycke alltför lycklige bundstörvandt på hans äldsta arfland. Och kejar Frans Josef, som för föga mer än ett år sgedan ännu betraktade sig nästan såsomPttaliens herre, har måst finna sig i att se Villafrancafredens vilkor till hans va-allers förmån småningom blekna bort till tomma skuggor, och kan endast genom ett; vanmäktigt dokument protestera mut ati hans bittraste fiende sätter sig i besittning af Central-Italien. Och med dylika pappersprotester få väl hans begge skyddslingar och ft. d. hertiginnan af Parma nöja sig, åtminstone ; till dess konjunkturerna blifva lämpligare för stämplingar i och utom Italien. Så är det i emellertid ej med den fjerde af dessa suveråner, som blifvit lidande på det italienska! nationalitetssträfvandet. Hans helighet ämnar visa den furste, som icke aktat för rot att. förklara sig såsom romagnolernas konung, att han icke är att leka med. Bannlysningsstrå-. len är måhända redan slungad mot den olyckliges hufvud. Och det skall snart visa, fig om detta Sankt Petri efterträdares ofta j bepröfvade vapen eger något af sin fordna! kraft, eller om det icke fast hellre skall tjena till att skingra något af den nimbus, som ännu i de troendes ögon omger påfvedömet. ) I