Från Utlandet. Vi kunna ej neka oss nöjet, att här meddela följande lifiiga beskrifning om rörelsen i Florens under dessa för Italien så vigtiga dagar. Brefvet är dateradt den 16 Mars och lyder: Det var en florentisk natt! De som upplefvat den, skola aldrig glömma densamma och de misstrognaste bland dessa lyckliga måste nu finna tro, att de varit vittne till yttringarne af er sann och fri folkvilja i dess högsta jubel. En så frivillig, skön, i sitt innersta lycklig rörelse har den nyare tidens på alla slags rörelser så rika historia ännu icke frambragt. Redan hela dagen d. 15:de var en högtidsdag; man kände redan den ofantliga majoriteten, man visste, att hela landet hyste en önskan, en vilja. På attonen böljade hundratusendetals menniskor genom gatorna. för det mesta omkring Palazzo Vecchio, der den med rösträkningen ombetrodda kassationsrätten satt och från hvars balkong resultatet skulle förkunnas. Alla fönster voro illuminerade, handtverkskorpser, privatsällskaper, förbundsbröder drogo med musik, facklo och fanor, såsom en ström i hafvet genom den oöfverskådliga folkmängden på torget utanfor palatset. Gång efter annan omgjöts bela detta skådespel, med det gamla, väldiga palatset, loggian, statyerna, brunnen till dekoration, af en bengalisk eld i någon af de tre nationala färgerna. Plötsligt kommer nu med facklor och fanor ett tåg af väl tusendetals gossar från Florens och trakten deromkring, och skära, rena barnastämmor fylla nu luften med folksångens enkla toner; rörda och hänförda stämma tusendetals mansoch qvinnoröster in med. Då säger någon till folket, att jublet stör rätten, och etter några minuters forlopp belysa de otaliga lamporna endast en tom plats; det ofantliga hafvet rinner bort genom alla aflopp; blott från fjerran ljuda nu sakta musik, sång och lefverop genom vårnatten. Först vid midnatt stiger en raket upp från tinningarne till Palazzo Veccehwo och kanonen dånar från sar.ma Belvedere, hvarifrån Leopold ville bombardera den täckaste och älskligaste at alla städer. Väldiga massor stromma till; hufvud tränges intill hufvud på torget, i loggian, på palatsets terrass, upp i träden, på piedestalerna, på taken; hundradetals fanor och facklor sticka upp bland mängden. kRaket efter raket plöjer sin eldtåra genom luften. Kanonerna dundra. Ministrarne träda ut på balkongen; de helsas af oerhörda bifallsrop, derefter inträffar en djup tystnad, och Ricasolis stämma höres ända bort i torgets aflägsnaste vrär, då han förkunnar den ofantliga anslutningsmajoriteten och uppstämmer ett Evviva VU Italia, Evviva Vittorio Emmanuele! Ett helt folks stämma faller in, luften darrar, det är som om de gamla monumenterna, hvilka trotsat hela århundraden, nu måste sammanstörta. Man omfamnar hvarandra, man kallar hvarandra bröder, man skrattar, man