j man vill så gerna förminska Norges demokratiska styrka, men likväl derstädes bibehålla sin popularitet, och derföre skall man skjuta framför sig ett helt folk, obekymrad om den oenighet man derigenom åstadkommer, väl vetande att det är i folkens aenighet som konungarnes styrka ligger. Detta har man ej insett eller velat inse. Jag fritager dock från dessa intriger mina gamla politiska vänner, till hvilka jag förr så gerna lyssnat. De representera den s. k. rena svenskheten, de bära den blågula fanan, och nog är den vacker den. Men sliter man från denna fana de rättvisans och sanningens emblemer, som våra fäder fästat vid densamma och som förde med sig segerns lagar och Guds välsignelse, då — då blir den endast en färgad trasa, af folken missaktad, af himlen öfvergifven! Hr Björck, min eljest så utmärkte ståndskamrat, finner icke mindre än 40 å 50 paragrater i Grundloven vara at fullkomligt unionell natur. Om så är, hvad är då den egentliga riksakten? Eller är mepvingen att Norge har tvenne särskilda riksakter. Men hvar har det då sin grundlag? Hvar är Grundloven! Lös mig den gåtan den som kan! Jag tycker just hvad norrmännen skola bli storögda, när de, som i nära 50 år med stolthet öfverräknat paragraferna i sin Grundlov, seende i dem sin frihets lasta värn, nu helt oväntadt se huru Sverige på icke mindre än 40 å 50 förut okända vägar tränger ini Norges statslif. Det är ju detsamma som att skjuta Sveriges gräns in i halfva Norge. Nåväl, mina herrar, sedan vi nu skickat paragraferna såsom förbud, kunna vi ju nästa vår komma efter sjelfva, för att presentera för Norge — hvad? Kanske vår adel och vårt prestestånd? Och man tror att detta sätt att behandla Norge skall förmå detsamma till de frivilliga etrergifter vi fordra. Samma varelse, som man skonlöst drager vid håret, begär man af, att han af god vilja skall kyssa ens händer! På det sättet dresserar man djur, men icke folk och allra minst sådana folk som en gång smakat frihetens behag, sjelfständighetens sötma. Nej, mina herrar, jag ser splitets och hatets tistlar ånyo vårdas af beställsamma händer. Men när tvenne smärre folk lefva i osåmja och strid, och dessa folk till granne hafva en mäktig envåldsstat, då är faran omätlig och historien visar oss följderna derat. Det gamla Greklands stater tvistade på ungefär samma sätt. Athen med sin höga kultur pockade på öfverhöghet öfver de andra staterna, som å sin sida icke hade mindre anspråk. Men bäst de tvistade, kom Macedonien med sin Alexander i spetsen och lade i eviga bojor Greklands frihet och med denna en kultur, som var forntidens ljus och ära —lade dem så, att de aldrig reste sig mera, ty det land, som burit så mycket skönt, ädel: och stort, är numera knappast annat än sjöröfvares nästen. Macedonien finnes ej mer, men icke är det brist på Alexandrar, och mer än en gång under denna diskussion har jag tyckt mig se den hemska skuggan af Österns örn breda sig ut icke blott ötver norska finmarkernas kuster, utan äfven öfver Östersjöns fria strand. Ack, mine herrar! Det var dock icke så längesedan Norges ungdom gästade vårt land och vår hufvudstad. Den, som deltagit i de tester, som då gåfvos, den, som lyssnat till jubelropen vid ankomsten och sett tårarne i afskedets stund, den glömmer dem aldrig. Och detta sköna band, som ungdomen knutit. det skola vi, rikets fäder, i vår vishet förstöra! Dessa ovärderliga skatter af vänskap och kärlek, dem skola vi begrafva i en afgrund. af ovilja och hat! När sådant kan ske, då må det ursäktas om man djupt harmas öfver den tid som är, och med hjertat öfverfullt af bedröfvelse motser den tid som kommer. 0 0 a