4RLEFetet Vv fo MATE OS SSM FR tr Zn jr Blanches aniörande i norska frågan. Det synes som vore i denna stund den vanliga logiken förlamad, rättvisan stadd på tlygt med to:krätten i sällskap. Antingen har en fullständig anarki intrådt i rättsbegreppen, eller också befinna vi oss 1 ett tillstånd af yrvakenhet, som hindrar oss från att se klart, känna innerligt och tänka förständigt. Till beder för vårt tidehvarf, vill jag antaga det senare förhållandet, och det har också all sannolikhet för sig. Sverige har, hvad Norge beträffar, varit invaggadt i vissa illusioner, hvarutur det för icke så längesedan vaknat. Men för dessa illusioner rår hvarken Sverige eller Norge, och Norge allraminst. När Norge fick sin fria statsförtattning, tack vare lyckliga konjunkturer, och kände sig lyckligt derat, hur kände sig Sverige då vid den viden? Likaledes lyckligt och var till och med förtjust uppöfver öronen, ty det fanns knappast en af tusen som kände det rätta förhållandet; nästan alla lefde i den föreställningen att Norge var ett erötradt land; alla den tidens tidningar och broschyrer ofversvämmade a! loford öfver Carl Johan, hvars segerrika svärd lagt Norge till Sverige och derigenom i dubbelt mått ersatt oss förlusten af Finland. Visserligen tyckte en och annan att samma segerrika svärd allWörvål hade kunnat bibohålla Pommern och RKRägen; men man borde icke begära orimligheter, hette det. Allenast man i ena vågskålen hade Norge, kunde man gerna lågga i den andra Finland, Pommern, nägen och till på köpet några säckar guld, några kannor blod, upphemtadt från slagfältet. Vågskålen med Norge stod ändå svm vore den fastnitad vid jorden. Sådant var förhållandet den tiden, sådan den illusion, hvaruti vårt land invaggades, och öfver vaggan spände hofsmickret och ett bedraget folks blinda afgudadyrkan sitt flor, för att icke någon näsvis fluga skulle väcka den slumrande. Men under det vi sofvo, utvecklade sig Norge med en förvånande växtlighet; från Storthing till Storthing tog det fasta på sin frihet och sträfvade att bli en aktad medlem af det europeiska statstörbundet, och just som vi började gnugga oss i ögonen, ty man kan icke sofva i evighet, hörde vi till vår stora öfverraskning, hurusom Norge med stöd af sin grundlag förvärfvade sig den ena rättigheten eller fördelen efter den andra. Men alla dessa rättigheter och fördelar ansågo vi såsom obilliga och Sveriges rätt förnärmande anspråk just till följd deraf, att vi icke ännu uppfattat grunden för dem, eller att NOrge, i stället for att såsom vi inbillat oss, vara ett eröfradt land i ett slags provincialförhållande till Sverige, tvärtom var ett rike, som, ehuru under samma krona som vi, likväl hade sin egen konstitution, och denna till och med vida bättre och friare än vår. Så uppkom det första missnöjet med Norge, och nödropet blet nästan allmänt när Norge fick sin egen flagga. Det var ju högst obilligt att ett land, som hade en handelsflotta dubbelt så stor som vår, skulle få sin egen flagga. Så ansågo vi det vara, vi som för vårt eget riksvapen gjutit strömmar af blod på slagfältet. Men saken var den, att vi med blicken på det förflutna började väga våra vinster och förluster mot hvarandra, och när vi funnit att vi för vår egen del vunnit nästan intet, men förlorat så mycket, sökte vi någon att anklaga derför, och i vår yrvakenhet vände vi oss mot Norge, liksom var det Norge som uraktlåtit att återge oss Finland — Norge som bortslumpat Pommern och Rägen. Men viljen I anklaga någon, mina herrar, så anklagen skuggan i Bernadotteska grafkoret, men icke ett land, som har den -stora förtjensten att försvara hvad det eger. Äfven vi ha egt en verkligt fri statsförfattning, nemligen den af 1720. Men den läto vi ryckas ifrån oss, utan att en klinga blottades till dess försvar, utan att en arm höjdes för densamma. Dock betydde det der missnöjet mindre så länge det endast förspordes i tidningarne samt man och man emellan, och det var nära att alldeles dö bort, då dessa olycksaliga riddarhusmotioner sågo dagen endast för att bringa mörker och förvirring i allas sinnen. Obegripligt att man kunnat misstaga sig om deras rätta karakter! De hafva utgått från detta riddarhus, som-i Norge icke får finnas; de understödjas ifrigast af denna prelatur, som i