röfvares, tjufvars och skälmars lefnadshistorier. Den omständigheten, att han gäckade polisens alla bemödanden att fånga honom, gjorde att folket allmänt trodde det han ingått förbund med alla skurkas beskyddare, den lede frestaren sjelf. Han förskaffade sig dessutom en viss popularitet genom ett slags bandit-ädelmod, i det han vid sin återkomst på skillingen återbetalte en summa, som han före sin afresa frånstulit en af sina grannar, en fattig torpare. Dertill uppträdde han oftast som de fattigas välgörare, och vann på detta sätt trogna bundsförvandter, hvilka alltid i god tid underrättade honom om de snaror, som rättvisans tjenare utlade för honom. Hans djerfhet gick så långt, att han lät anslå plakater, i hvilka ett stort pris utfästades åt den; som, död eller lefvande, till honom öfverlemnade en förhatad polischef. Under åtskilliga förklädnader besökte han oftast ortens och kringliggande trakters värdshus för att inhemta nyheter. Utgifvaren af Rheinberger Wochenblatt tillskref han ett ironiskt bref, hvaruti han aflade sin ödmjuka tacksägelse för redaktörens artighet att i sin tidning införa hans lefnadshistoria, samt underrättade honom, att han snart ämnade besöka honom för att än ytterligare visa sin tacksamhet. Förklädd till en vanlig jägare infann han sig en gång i en butik och köpte der två flaskor Boone kamp of Maag-Bitter, på det han ej skulle vara utan preservativer under sina vidlyftiga ströftåg. Med ett ord sagdt, han dref rörelsen i så stor skola, att landtrådet von Moers slutligen hopsamlade hela sitt distrikts polisoch gensdarmes styrka, för att anställa skallgång efter röfvaren. Man lyckades också verkligen att ertappa honom, men hans utomordentliga styrka och vighet hjelpte honom att slita sig lös ifrån en polistjenstemans ovänskapliga famntag, derigenom, att han jagade en pistolkula genom den senares arm. Nu reqvirerades 60 man militärstryka från Wesel, hvilka rensade hela trakten ifrån alla dem, som ansågs stå i förbindelse med banditen, och varit de, som alltid i god tid underrättat honom om polisens förehafvanden; men äfven detta förde ej till det åsyftade resultatet. Böndernas hjelp påkallades nu och sålunda såg man en söndagsmorgon i slutet af December månad förra året kringliggande Rhentrakters fredliga män och ynglingar, beväpnade med bössor, liar, svärd, klubbor och pistoler, begifva sig iväg till den trakt, hvarest röfvaren då uppehöll Big, för att bemäktiga sig hans person. Allt var i rörelse och man talade om intet annat än den moderne Rinaldos fångande. Då spred sig om aftonen den underrättelsen att polisagenten von Komp vid middagstiden från ett hus i Saalhof, efter att med ropet halt! sökt förmå honom att stanna, skjutit på Bringhoff och sårat honom i högra höften. Bringhoff, som var försedd med en jagtbössa och en skarpladdad revolver med sex pipor, lade an på den i dörren stående polisagenten, och träffade honom i bröstet, så att han ögonblickligt nedstörtade död. En arbetare, som befann sig i närheten, lade äfven an på Bringhoff, men förfelade sitt mål och erhöll till belönning för sitt visade välförhållande, en kula i planeten från röfvarens med säker hand förda bössa. Bringhoff grep nu till flykten, men nedföll af smärta och ansträngning i närheten af det hus, hvarest hans hustru, en ung sextonårig qvinna, dotter till en skomakare i Filadelfia, hade gömt sig undan förföljarena. Hustrun bad de i huset boende personerna hjelpa henne att bära in den på vägen liggande sanslöse mannen i huset. Så skedde och värden på stället begaf sig i väg till Issum för att hemta en läkare. Densamma mötte honom på vägen emedan han redan blifvit tillkallad för att om möjligt söka rädda de tvenne af Bringhoff dödligt sårade personerna. Läkaren ingick i huset, hvarest röfvaren trodde sig vara i säkerhet, undersökte hans sår, hvilka ej befunnos lifsfarliga, och skyndade, efter att på det strängastet ha anbefallt värden att bevaka fången, till de tvenne andras hjelp. På vägen mötte han åtskilliga millitärpatruller, hvilka han tillsade att begifva sig till det omtalade huset. Då befälhafvaren för vakten inträdde i rummet, hvarest Bringhoff låg till sängs, öfverlemnade den sig förlorad scende röfvaren sina vapen i officerens händer. Fången fördes nu till Cleve, hvarest han inspärrades i en mörk cell. Till en början förhöll han sig stilla, men lyckades snart att, genom löften om guld och gröna skogar till be löning, besticka fångvaktaren, och nyligen ha båda echapperat, ehuruväl Bringhofts sår ännu ej på långt när voro läkta. Troligen kommer denna bandit att utföra ännu mången kupp innan han slutar sin äfventyrliga bana, och en gång skall kanske verlden med lika stort intresse läsa hans.