med andeoch gyckelbilder, gripes hon plötsligt af svärmeriet. Man har ständigt talat i hennes öra om fremlingarnes våldsverk på hennes fosterjord, hon har med modersmjolken insupit ett vildt hat till dem och profeterar derföre att — — en snöhvit dufva Skall flyga och med örnens djerfhet öfvertalla De gamar, som om fosterlandet slitas. Men i sitt svärmeri binder jungfrun sig sjelf vid kyskhetslöftet. Hon anser sin kallelse för helig, att hon skulle kunna utföra den, om hon ej är himlens brud. Hon synes midtibland sina nedslagne landsmän, hennes åsyn tänder ånyo den slocknande fosterlandsentusiasmen och hon räddar sitt land. Men hon möter helt plötsligt på sin väg den, som tillintetgör hennes af fantasien och visionen stegrade, febersjuka styrka. Den första kärleken kastar sin eldbraud i hennes hjerta. Hon känner sig nu åter matt och svag, hon är ånyo qvinna. Naturen har besegrat det romantikens öde, som slagit hennes själ i mysticismens band. Hon anser sig nu brottslig. Denna medvetna skuld är smärtsam. Häri ligger, tro vi, det sannast tragiska, och vi gripas af beundran öfver den poesiens höga kraft, som kunnat af denna romantik göra en lefvande, för våra ögon åskådlig kild. Dock innan ännu kärlekens stråle förskingrat svärmeriet inom henne, har sjelfva hennes qvinliga natur börjat rysa, och hennes samvete frammanar den svarte riddaren för hennes öga, han uppmanar henne at fly; hon fäster dock ej afseende vid varningen, utan fortgår -— men hejdas i detsamma af den fiende, som genast vinner hennes hjerta, ty — — ett gudomligt något Han har, som jag ej.funnit i naturen, säger Miranda om Ferdinand i Shakspeares Stormen. Hon öfvervinnes och fängslas, men berättelsen om den pågående striden mellan Engelsmännen och hennes folk stegrar ånyo bennes mod. Kedjorna falla af henne och hon forsvinner med vindens snabbhet, för att ännu en gång rädda de sina, och sedan dö, höljd af de fanor, som svajat i striden framför hennes tappra krigskamrater. Hela denna byggnad af mysticism och historia är gjuten i den mest häntörande form, och färgspelet af de skiftande händelserna och karaktererna är .sannt medeltids-romantiskt. — Det var derföre vi med saknad och ledsnad sågo, huru strykningarne farit fram öfver dikten, för att göra den möjlig för vår mindre scen. Isynnerhet är det ett par scener, hvilkas borttagande vi måste beklaga, alldenstund derigenom flera motiver komma att saknas för åtskilliga af personernås handlingar. Vi lära derigenom ej att känna de inre strider, hvilka som en slagruta oppnar karakterernas grufgångar. T. ex. scenen mellan Johanna och Montgomery. Genom mordet på honom framställes honi sin mest oqvinliga dager. Denj visar starkast, huru långt svärmeriet gått, då det förmått den unga qvinnan att så frånträda sig sjelf, så utgå ur den krets, som egentligen är hennes. På samma sätt framstår Isabeau alldeles omotiverad, då man strukit hennes scen med Talbot och hertigen af Burgund, genom hvilken ljus kastas öfver så mycket, som nu förefaller åskådaren dunkelt, otydligt, hvarigenom intresset minskats. Att så var förbållandet under ett par akter i Onsdags, förmärktes nogsamt, tills dess händelsernas gång åter ryckte åskådaren med sig. Jungfrun sjelt eller Johanna speltes af mll Forssman. Det var i sanning med en viss farhåga vi afvaktade denna rolls liksom hela den storartade tragediens återgifvande. Man måste .nemligen taga så mycket i betraktande.