kommit, bevisas bäst af sjelfva förskälningen, som icke blifvit såsom sig bordt, uppsatt med förskjutna ribbor, hvarföre äfven trotts ständiga reparationer, anputsen öppnat sig i stötarne, så att hvarje brädlängd skönjes. Då man till det yttre varit vid nybyggnaden mån att med bibehållande af den gamla grunden följa det sneda läget, i sträckningen mot öster, hvilket med afseende på korskyrkans symbol hörer till en helig ide i medeltidens frimureri — är det så mycket mera i ögonen fallande att by ggnadens konstruktion i alla afseenden har så liten gemenskap med medeltidens heliga byggnadsart och symbolik såsom korsbyggnad, att man gerna kunnat undvara de vid nybyggnaden tillkomne gaflar, hvilkas grund hvaltven dessutom tillräckligt visa med långskeppets ej öfverensstämmande. Här är dessutom hvarken Grekisk eller Latinsk korsform iakttagen, utan en ny, efter byggmåstarens uppfinning, åt vester obetydlig mot förlängningen åt öster, och således motsats till bilden af korset — ett svärd. Det befängdaste med dessa korsflyglar (eller s. k. läktare) är likväl, att då de samma egentligen äro afsedda för utrymmet och mera belysning åt kyrkans grundqvadrat, finner man dem afstympade genom uppdragna dubbla väggar, och endast tjena till plats för några stolrader ; och i stället för gafvelbelysningen, de stora väggskärmarnes nakna fält endas: prydas af en vanlig salongs deux battans dörr. Bristen på pelarrader, skeppets enorma bredd såsom följd deraf, ingalunda i harmoni med korsarmarnes nullitet, de lågspända takhvalfven, utan både hufvudbågar och alla slags biprydnader, ger, tvärtemot den upplyttande känsla inträdet i ett Herrans Tempel fordrar, en ovilkorlig tanke på faran att krossas under dessa takmassor; och hvad kor-rundelens kolonnad — endast bärande en liten del af taklisten, beträffar, kan på dessa kolonner tillämpas Ehrensvärds bekanta fråga: Kolonner, hvad gören J?2 Kyrkans gamla fundament äger ännu den fasta plan hvarpå mittelskeppets kolonnad hvilade, och ville man företaga en ombyggnad af kyrkans inre skulle här kunna åstadkommas en anordning i likhet med Sankt Pauli Basilica i Rom. Det är alla nyare tempelbyggnaders fel, att genom det moderna byggnadssättets anordning, stilen får stå tillbaka för den praktiska nyttan, särdeles för utrymmets vägnar. Åfven detta kan ej gälla som ursäkt för de vanprydande läktarne, ty hvarföre presenterar sig kyrkans innandöme så betydligt mindre ansenligt än det yttre omfånget ger vid handen? Jo, icke minst derföre, att tornets betydliga qvadratunderbyggnad icke blifvit begagnad till skeppets förlängning, utan till dubbel för plätser i nedre och till en onödig förstuga för trappgångarne och åter en salongbattansdörr till kyrkan. Låtom oss nu antaga att Orgeln fått sin plats i tornrummet, hvilket ingalunda hindrat trappgångarne — hvilket helt annat utseende skulle ej kyrkan fått? Orgeln har anspråk att hafva utrymme nog för sångens ledning, men får aldrig utgöra, såsom här är fallet, en hufvudsaklig prydnad; det vore ett lika förvändt begrepp att betrakta den så, som om man ville aptera orkestern som hufvudsak i en danssalong. Och hela detta misslyckade timmerskrankverk, som kallas Orgelläktaren, är äfven i främsta rummet det som förtar Domkyrkans perspektiv, de illa konstruerade bänkarne med sina items af glasskåp i närheten af altarplatsen och under orgelläktaren, icke minst att betrakta. Det är i sanning bedröfligt att öfverallt betrakta huru i allmänhet den herrliga upplyftande altartjensten mindre anses som en vigtig del af gudstjensten, än att man blott hört predikan, och dermed vanligen går sin väg från församlingen, afbryter nattvardsgästerne, och, med ett ord, förbiser det kristliga elementets gemensamhet som tillhör ordet messa. Derföre se vi vanligen koret jemte altaret i de flesta nyare kyrkor, utan den ringaste tanke på att deri medelpunkten för trons radier utgå till den oändliga pereferi som heter Kristi kyrka. Altaret bör derföre stå i en herrligt strålande belysning. Huru är härför sörjdt i i Göteborgs Domkyrka? Man har tilt