undersökt någon utgammal person (80a 90åringar), der dessa benvandlingar icke existerat. Huru förundrad blef han derför icke att finna denna hundraåriga gummas hjerta alldeles friskt, normalt och utan tecken till assifikationer, ehuru det naturligtvis slår mycket långsamt, men rent, och högst tio slag i minuten. Deremot fann han lungorna vara fulla med slem, hvilket gör att gumman har någon hosta, och då krafterna efter hand ej tillåta att detta slem kan hostas upp, så skall hon äfven så småningom förqväfvas deraf och lifvet slutligen utslockna. Den som emellertid ser detta hundraåriga barn sitta och äta ur sin skål och icke fråga efter det ringaste i hela den yttre verlden, utan endast om mat, och derjemte ser spenbarnet, som också endast har samma begår, så ser han med detsamma de yttersta punkterna af det menskliga lifvets besynnerliga kretslopp, der man börjar som barn och slutar som barn, omedveten af allt och likgiltig för allt, och der själen ligger slumrande eller liksom bunden inom de organer, som antingen skola utveckla eller också slutligen befria densamma,