Språkrör från Stockholm. Den 12 Mars. Om våra näsor vända sig åt kontinenten och om de tillika äro något visa, så kunna de visserligen vädra krig eller något slags oväder, dock böra vi väl taga oss i akt att icke blifva dragna vid näsan. Men nog ser det besynnerligt ut der nere och vi fråga gerna: hvart skall Toskana taga vägen och hur skall det gå med Savoyarderne och det sköna Nizza maritta? Ja, det vete — Napoleon och ingen annan, ty han är Zeus och styr verlden antingen med blixt och dunder eller med ett ryck i sina ögonbryn, han skockar molnen och han förskingrar dem. Afven han eger en örn, som får släppa till sina fjedrar hvarje gång en fred skall undertecknas, han är en Jupiter tonans, d. v. s. den tongifvande, han förvandlar sig i ett dukatregn och intager kanske någon sofvande Danaö, till en svan och vinner Leda; mest liknar han i sina ätventyr Jupiter, som bortför Europa. Hvad hjelper det att Lallerstedt och Sverige intressera sig för Italien, hvad kan väl Preussens andra kammare hämma i den öfvermäktiges okända vilja? I den der kammaren begagnade man likväl tillfället att få vara litet satirisk mot Österrike och säga qvickheter om dess svartgula örn, som dock eljest lär vara en ljus fogel. Det är ett förfärligt trassel 1 verlden och vi, som icke få vara med derute, roa oss så godt vi kunna med den norska frågan. Det är icke blott för tidningar och flygskrifter som denna sak är en god stek, bultad, vänd, halstrad och griljerad på alla sätt; den bar blott derigenom blifvit aptitlig och kommit i munnen på allt folk, som föräter sig derpå, utan att tänka på följden. För mig synas Sverge och Norge som ett par äkta makar, hvilka kommit i gräl och dervid sagt hvarandra ganska oangenäma sanningar. De hafva kommit derhän, att de vilja skiljas åt och låta sig icke sämjas af presters och professorers varningar, utan måste väl endera dagen på öfligt sätt ställas inför konsistorium