Bland de många ,jordafynd, som årligen göras, och hvaraf de flesta inlösas af staten, torde berättelsen om nedanstående ej sakna intresse. Omkring år 1812 bodde vår populäre poet, Wilhelm von Brauns föräldrar på egendomen Brengesås i Redvägs härad af Elfsborgs län. Brengesås är beläget i en naturskön nejd, invid stranden af sjön Brengen, hvarest flera historiska och traditionella minnesmärken ännu visas. En afton å fru von B. gick till sängs aftog hon sin vigseloch sin förlofningsring, hvilka hon hängde på fönsterkroken uti sofrummet. Om morgonen voro båda riagarne spårlöst försvunna. Förgäfves söktes de öfverallt. — Den unga frun grät och var tröstlös. Man visste bestämdt att ingen menniska varit inne om natten, och ringarne kunde således ej vara stulna. Hr von B. lät göra en ny vigselring åt sin fru — och man förlorade allt hopp att någonsin återfå den gamla. Emellertid flyttade öfverstlöjtnant von Braun med familj till Carlshamn, hvarest han blef postmästare. Omkring 40 år efter sedan ringarne förlorades, eller 1855, var en soldathustru ute och tog upp potatis på en åker, belägen en half mil från Brengesås, då hittade hon en guldring, hvilken hon visade för en i trakten boende ståndsperson, kammarjunkare Wästfelt. Han upptäckte då uti ringen initialerna C. B. v. B. och J. C. M. Ihågkommande huru Braunska ringarne förlorades, skref Wästfelt till hr B. om ringen, och med stor glädje återlöste hr von B. densamma af soldathustrun som hittat den. Fru von B. som länge sörjt sin vigselring, blef utomordentligt glad att återfå sin förlorade skatt, och eget var att hon kort derefter dog, efter en längre sjukdom; det var som om hon väntat på denna trohetens symbol, för att med frid kunna skiljas hädan. (W. L. T) Snillrik dresseringsmetod. 1 ett sällskap af unga gentlemen i London kom nyligen, som vanligt, samtalsämnet att röra sig om hästar, och den ene efter den andre pratade vidt och bredt om de lyckliga resultater han erhållit af att tillämpa Rareys dresseringsmetod. Sedan samtalet härom räckt åtskilliga timmar, under hvilka en ung person, som hvarken kände Rareys metod ej heller hade några hästar, med otålighet afvaktat att man skulle komma in på ett annat kapitel, lyckades det denne att tå ordet. Han tilldrog sig äfven allas spända uppmärksamhet, då han började sålunda: ,Ivad är väl mina herrar allt detta mot ett dresseringsexperiment, som jag försökt! — Jag hade, fortfor han, ,lyckats törskaffa mig en lefvande fiskmåse, hvilken dock ej ville godvilligt taga till sig någon föda. Han måtte väl åtminstone kunna äta fisk, tinkte jag, och trugade med en gaffel i honom en anjovis. Den unge mannen tystnade för ett ögonblick och bet djnpsinnigt på tummen. ,Nå, vidare! hörde man från alla båll. Fiskmåsen dog, tillade berättaren helt lakoniskt, och samtalet fick en annan vändning.