punkter och nya förbindningslinier ; bergsträckningen eröfrades styckvis. Schamyl försökte med all makt bringa förvirring i detta för honom öde-l läggande system, han kastade sig än här, än der, med hela sin styrka öfver en enda punkt, intog positioner bakom ryssarne, gjorde dristiga ströftåg midt igenom och på andra sidan fästningslinien — allt förgäfves. Ryssarne förblefvo oryggliga i genomförandet af sin plan och lyckades blott fördröja det ödesdigra ögonblicket. Schamyl förmådde icke draga någon nytta af Vestmakternas krig mot Ryssland, emedan han icke kunde lemna sina berg. Med fredens afslutande var hans timma slagen. Ryssarne hade nu blott en fiende att bekämpa och Bariatinski fick 1856 öfverbefälet, med det åliggande att underkufva Kaukasus. Från den tiden föll det ena krossande slaget efter det andra öfver de olycklige bergsboernas hufvuden. Fursten gick anfallsvis till väga på venstra sidan och nöjde sig med att hålla bergsstammarne på högra sidan i tyglarne genom att anlägga nya fästningar. Den vigtigaste del i fälttåget 1857 var eröfringen af Salatavia, nordligaste delen af Daghestan, hvars besittning hade gjort det möjligt för Schamyl att afskära Ryssarnes förbindningslinea. Här anlades genast en fästning på den i strategiskt hänseende vigtigaste punkten. Följande året trängde Ryssarne in i hjertat af fiendens land öfver Argur och eröfrade Schubug, der man alldrig sett en rysk bajonett. Då Schamyl gjorde en diversion ned mot slätten, led han ett nytt kännbart nederlag. Flera häftiga strider följde derpå, men bergsstammarne hade förlorat sin förtröstan till Imanen och underkastade sig i massor. Under sommarens lopp lät Bariatinsky anlägga två nya fästningar på det eröfrade området. Under fälttåget 1859, som skulle blifva det afgörande, förde fursten sjelf hären mot Weden, der Schamyl då uppehöll sig. Weden blef intaget redan i April; Schamyl flydde till Gunila der han trodde sig säker bland de obanade, branta klipporna, men fursten följde honom, stormade fiendens ställning och tog den oförvägne höfdingen tillfånga. Sedan venstra sidan kommit i ryssarnes våld, började striden på den högra. Enligt de senaste berättelserna har Bariatinski också här haft lyckan med sig, i det Rysslands svåraste fiende på detta håll, Mohamed Amin, äfven underkastat sig. Kejsaren har erkänt furstens bedrifter genom att utnämna honom till Fältmarskalk, en ära, som han väl förtjent, då han blott beböft tre fälttåg för att tillintetgöra Schamyl och lägga hela bergskedjan under kejsarens herravälde, men man må också ihågkomma att den rysk-kaukasiska hären under krigsvanda härförare i mångåriga strider banat vägen åt honom. Furst Bariatinski kom till Petersburg den 28 Januari detta år och inflyttade i vinterpalatset, der de förut af Storhertig Nicolaus bebodde rum voro inredda för att emottaga honom. Kejserliga adjutanten Dournon var sänd honom till mötes med marskalksstafven. Samma dag den nye marskalken anlände till Petersburg bevistade han paraden i sällskap med Kejsaren, som sjelf förde kommando och gjorde militärisk honnör för fursten, hvilken, rörd ända till tårar, kastade sig i Kejsarens armar. Efter ett kort vistande i Petersburg, der Fursten skall framlägga för Kejsaren sina planer för en fullständig eröfring af hela landet vid Svarta hafvet och för ordnandet af de underkufvade landsträckornas inre angelägenheter, tänker fursten begifva sig tillbaka till Tiflis. —A tr — evo