uppskof och oreda — — Troligen önskade några, hvilka icke tyckte om presbyterianernas ascetiska bruk och stränga disciplin, unionen, emedan dei den sågo det enda medel, hvarigenom prelaturen skulle kunna bibehållas i norra delen af Storbrittanien. Detta citat torde vara tillräckligt att visa hvad vi åsyftat, neml. att uppgifterna om skottska folkets — vi tala icke om enskilda partiers — ovilja mot unionen sakna all grund. Ty då redan 1689 det unionella partiet i Skottland var så talrikt och betydande, men Wilhelm III och det engelska folket ändå ansågo det vara för tidigt att då yrka på union, så är det klart att sinnesstämningen i Skottland måste, i trots af hvad H. T:s källor derom påstå, i allmänhet varit mycket unionell, när den engelska regeringen aderton år derefter fann tiden vara inne derför. En afdessa, Conversations-Lexikonet, anmärker sjelf helt naift att det alltid blir märkvärdigt att intet parti i Skottland gjorde ett väpnadt motstånd mot unionen. Detta blir dock icke märkvärdigt alls, när man läst ofvanstående yttranden af den store häfdaforskaren. Sådant är förhållandet med H. T:s historiska kurs och med våra bockar. H. T. tycks stödja sina förutsättningar om vår okunnighet på Göteborgs-Postens ungdom. Det låter dock tänka sig att, fast en tidning är ung, dess redaktion kan vara nog gammal att ha gjort sina historiska studier, innan den befattat sig med att skrifva för allmänheten, så att den icke behöfver göra dem i konversationslexika, barnböcker och misslyckade historiska arbeten af romanförfattare, vid skrifbordet på byrån. Vi hysa icke ens den svagaste förhoppning om att H. T. skall medgifva något af hvad här blifvit ådagalagdt. Vi tro tvertom att den skall i de starkaste ordalag upprepa sina påståenden om vår enfald och okunnighet, att den skall säga att Macaulay icke hade reda på saken; ja, vi äro beredda på att den skall bestå oss de grofkornigaste epiteter och beteckna våra yttranden med liknelser lånade ur djurverlden. Och dock äro vi helt lugna, ty vi veta att den tid är förbi, då tidningsläsare läto föra sig i ledband, och att allmänheten eger silt tribunal såväl som publicisten.