stämmer med, hvad man förut känner, eller at ett örnpar sällan uppföder mer än en unge, der starkaste. — Deras föda bestod förnämligast a fisk, aborre eller mött, hvaraf de kunde strax efter hvarandra sluka flera, vanligen hela, mec hufvudet först, af ända till 8 tums längd, så at man slutligen utanpå den utspända kräfvan kunde tydligen känna de hela fiskarne. Matsmältningen tycktes. försiggå ganska ha stigt, ty flera dylika mål intogos hvarje dag. De ras tillväxt gick äfven fort, och efter några vec kor började tecken till fjädrar att visa sig. Di utsläpptes nu och gingo för det mesta lösa på en hönsgård bland höns och ankor, hvilka af den aldrig antastades, och hvilka å sin sida ej tyck. tes visa den ringaste fruktan för dessa så olik: kamrater. — I början af Juli skedde de först: försöken att begagna vingarne, men ej förr är i slutet af nämnde månad sträcktes desamma til flygt. — Den mindre ungen uppnådde aldrig sam ma storlek, som sitt från början mera storväxt: syskon och, då den dessutom visade ett mer: obändigt lynne, blef han bortskänkt, samt finne: ännu qvar i grannskapet. Den återstående blef deremot stor, vacke och mycket tam, samt fick ega sin fulla frihet — Så snart krafterna medgåfvo, började har göra mindre utflygter, och ehuru dessa. slutliger utsträcktes öfver en mil utåt Wettern, återkon han hem nästan hvarenda , dag, för att erhåll: föda. Var då ingen tillhands, gick han in ut förstvgor och rum, samt gjorde sig påmint. — Stora råttor förtärdes af honom med begärlighe 3 då 4 å rad; fisk var och förblef hans käraste föda, ehuru den numera sällan slukades hel. — Han blef van vid namnet Ture på hvilket till. rop han svarade samt kom då ofta ned från de tak eller annan upphöjd plats der han efter in. tagen måltid brukade långa stunder sitta och s sig omkring. -— Han ofredade aldrig några hem foglar, men höll alla hundar i stor respekt, of: tast förföljande dem med spända vingar lång: stycken. —Rädsla visade han aldrig för någon ting, ej ens för skott, aflossade straxt invid ho nom, men den minsta rörelse, när eller fjerran undgick icke hans skarpa blick. Det var för mången en ovanlig anblick att se den ståtliga fågeln, majestätiskt sväfvande i vid: kretsar, slutligen nedslå på en trappa eller et gungbräde, för att söka menniskors grannskap Denna hans fromhet förorsakade slutligen hans död, ty då han den 30 December vågat sig fö! långt från hemmet, blef han af misstag skjuter till stor sorg för talrika vänner och beundrare Vingbredden uppgick då till 7 fot 7 tum samt öfverenstämde fjäderklädnaden med, hvad professor Nilsson uppgifver för ung Hafsörn första året.