Och här lågo 30,000 pund sterling (öfver en balt million rdr rmt) för mina-fotier! Jag ansåg mig skyldig afslå, att mottaga kronan, fastän jag visste, att den aldrig skulle tillbjudas mig mera. Jag bugade mig och den bars bort. Någon tid forut hade en officer vid ett besök hos fursten blifvit tillbjuden samma dyrbara skänk, och han hade då haft särdeles god lust, att mottaga densamma; men man sade honom, att han måste gifva en återskänk af samma vårde, och när han fick veta, att ädelstenarne kostade tre lak rupier, afsade han sig det nöjet. Det skulle vara fåtäng möda och jemvål upptaga for mycket tid, att soka beskrifva de olika ämnen, som det ena efier det andra presenterades för mig och småningom attogo i värde tills nägra simpla turbandukar at siden slutade raden. Jag valde en sådan duk, som straxt borttogs trån tallriken och lemnades år en af nuna tjenare. Mr Melville gjorde ett hkartadt val. Jag bor ej underlåia att nåmna, det ibland andra saker äfven en mycket vacker arabisk häst fördes fram till mig på gården, och att forsten uppmanade mig behålla den som ett minne utaf honom. Det var en snöhvit fullblodshäst, öfver femton qvarter hög; svans och mahn voro färgade i rödt; schabraket af guldbrokad var betäckt med perlor och ädla stenar, stigbyglarne voro at guld eller förgyldt silfver, och sadeln tycktes bestå af alldeles samma ämne, Det skar mig in i hjertat att jag måste alslå hästen. Men om jag än icke stod i drottningens eller kompamets tjenst, insåg jag dock, att min ställ-. ning förvagrade mig emuttaga sådana skänker. Innan audiensen var slut, började en invecklad, diplomatisk öfverläggning med fureten; ty han ville uttryckhgen behålla sina gäster hos sig ännu några dagar och fira deras närvaro med fyrverkeri och illuminationer, hvari hans konstnärer äro särdeles berömda. Mr Russel var dock tvungen att skynda och nåste hos fursten framställa den begäran, att han skulle tillåta honom resa redan samma itton. Det behöfdes ej så liten skicklighet, utt kunna framställa denna anhållan på ett sätt, som ej såradej fursten, och först efter nånga invändningar gaf han slutligen med ig. Nu kommo några pager fram med förriskningar, hvilka man enligt etiketten ej fick utslå. Slutligen reste sig fursten, tog en lien flaska med ett starkt välluktande vatten, vällde litet deraf i handen och betäckte derned mr Russels rock, han gjorde på samma ätt med mr Melville, tog derefter Russels vand och tryckte den varmt till afsked. Vagen väntade redan med sin eskort och ett par ninuter derefter voro de båda resande åter å väg till Umballah.