garna — dem bestå tidningspressen och postverket. Men kunna vi i Sverige tro, att ej sjelfva öfverdriften i Norge, såsom hos oss, innebär sitt bästa correctif? Kunna vi antaga att våra ömsesidiga hetsigheter skulle vilja slita unionsbandet sönder till lindrande af en viss Polyfems besvär vid spisningen af det redan styckade villebrådet? Nej, trögheten i Sverige och Norge måste också få ett ord med i laget. Hetsigheterna — ofta hörande till poötarum irritabile genus eller poeternas lättretliga slägte — väcka just den slumrande trögheten till medvetande om det betydliga, som möjligen kan uppstå af det i sig ejelf ofta så betydelselösa, och när de prosaiska männen kommit till tals, så vilja de lika säkert på båda sidorne om Kölen en fortfarande, en allt starkare union, och uppgöra nog i all godmodighet hvilka uniteter, som behöfva vidhållas eller kunna efterskänkas. Om ock Sverige ej har i fredstider så stort gagn af förening med Norge som det skulle hafva genom handelstraktater med en vänlig grannstat, så — för fredstider behöfs mindre omtanka än för krigstider. I fredstider kan Sverige vinna fördelar genom förbund med Japan eller Persien, om det ock ej vinner sådana genom norska mellanrikstraktater; men för den framtid, då Sverige kan få göra bekantskap med den nöd, landet led 1788-—89 och 1808—09, då kan det vara af oändligt större vigt än alla våra fredstidsförmåner, att vi ej behöfva, ifarans stund såsom fordom, dela vår armåe i östra och vestra, derföre att vi ej då behöfva frukta en fiende, som hoppar upp på vår fjellrygg. Hellre må då våra känsloömmaste i fredstider bära en tålamodspåse på ryggen. Tålamod upphäfver ej äran. Hos den starkare ökar det äran, liksom ot ligheten kan vinna den svagare en ej ringa ära, då han kan vinna oberäknade segrar. Men att vinna en seger, som aldrig kunde betviflas, — hvad du vinner, hjelterykte vinner du dock ej derpå. Detta må vara tillräckligt för att visa ur hvilken synpunkt förf. uppfattar de begge brödrafolkens inbördes förhållanden. Den är fosterlandskärlekens, men icke nationalfåtängans ; hans åsigter kunna derföre icke vinna genkläng i alla hans landsmäns hjertan, men såkerligen i deras, som veta att skilja, mellan sken och verklighet. Hvad deremot angår förf:s uppfattning af frågan om ståthållareskapets upphäfvande, så kunna vi ej underlåta att uttryckligen reservera oss mot densamma, och förklara att de deduktioner, hvarigenom han kommit till den slutsatsen, att denna grundlagsändring angår de begge Riger icke synas oss öftvertygande. För vår ringa del, anse vi 14 Si norska Grundloven vara ingenting mindre än öfverensstämmande med denna Grundlovs Aand og -Principer, i hvilka tydligen ingår begreppet om de begge rikenas likställighet med hvarandra. Den är af helt och hållet exceptionell natur, tillkommen icke för att befästa unionen, utan endast för unionskonungarnes beqvämlighets skull. Den står der också som en insmugglad fremling bland alla dessa andra paragrafer, som andas den fullkomligaste frihet och nationella sjelfständighet. Att norrmännen låta sig det så angeläget vara, att icke det fattade storthingsbeslutet stöter på några hinder från Sverges sida, ehuru de väl i likhet med förf. kunna hoppas att konuogen icke skall göra något bruk af det impopulära prerogativet, är icke så underligt, då man besinnar den våda som dylika prejudikater kunna medföra. Norge kan väl näppeligen betrakta sig såsom ett fritt och sjelfständigt rike, om Sverge har rätt att uttala sitt veto mot ändringen af andra grundlagsparagrafer än dem, som äro upptagna i Riksakten. De förslag, som förf. framställt till be främjande af de begge brödrafolkens närman de till hvarandra tyckas vara förtjenta af all behjertande. Detsamma kan med fullt skä sägas om den uppmaning till sammanskott a