Tom. Min far lemnade honom pungen och såg hönom :skrifva på den samt göra åtskilliga rispningar på ungefär ett dussin af guinterne, hvarefter min far och Fraser ofördröjligen begåfvo sig ned i båten. — Allt är i ordning, hviskade Fraser lågt. — Tror ni, att han kommer? frågade min far likaledes hviskande. — Var säker derpå, min herre, men låtom oss nu hålla oss tysta; tiden är inne! å Tre dödligt långa timmar satt min far i båten och polismännen lågo utsträckta till hela sin längd i korgarne, lurande på att Tom skulle komma och afhemta sina penningar ; på dessa tre odrägligt långa timmar närmade sig ingen lefvande själ bron, och intet ljud, utom de svällda strömvågornas plaskande, förnams. När klockan led mot tre, insomnade min far, som satt der i den kalla vinternatten insvept i sin kappa och som en lång stund hade nickat. . Men i största hast väcktes han af Frasers rop, att de voro satta från land. , Och så förhöll det sig verkligen. Tåget hvarmed båten var fastgjord vid land, hade, (som Fraser förklarade det) gnidits mot någon skarp kant på en påle tills det gått af, och nu flög båten framåt; den surrade rundt omkring i strömhvirflarne, så att man kunde bli yr dervid. Det var en så stark ström, att våra två båtpassagerare fördes halfannan mil framåt, innan de kunde bli i stånd att gå i land. Sedan man lyckligen kommit ur båten, röstade min far för att återvända direkte till bron. Fraser var af samma mening, men, hur det var, kommo de i mörkret ifrån hvarandra. När min far ändtligen kom fram, efter att hafva sprungit nästan hela vägen, fann han, till sin stora öfverraskning, polistjenstemännen borta från sina platser. Han rusade till stenhögen, och det första föremål, som mötte hans blickar, var — hans plånbok. Pungen med guinerna deremot var försvunnen. Himmel, så han svor! Han beslöt, att anställa en sträng räfst med polismännen, för det de öfvergifvit sina poster, och begaf sig i all skyndsamhet till värdshuset, hvarest han förut sammanträffat med dem och der man aftalat att tillbringa natten. Han bultade på dörren. Intet svar. Ännu en starkare bultning. Han var, som I väl kunnen förställa er, ej i det bästa lynne, och gaf till slut dörren en duktig Stöt, så att den slogs in... Men nu mötte honom en syn, som gjorde honom mållös af förvåning. Bundna till händer och fötter sutto på fem stolar med fem kaflar i sina respektive munnar och med fem par ögon stirrande som uggleögon på honom — Mr Fraser och hans fyra polisspioner! Tom Rocket hade i egen hög person tillställt hela äfventyret vid bron. Hur han hade kommit komplotten på spåren och hur han hade burit sig åt för att just i rättan tid spela polismännen det fula sprattet, kunde min far aldrig få veta, oeh aldrig någon annan heller. Då min far undersökte sin plånbok, fann han alla sina dokumenter och ett papper, hvarpå dessa ord voro skrifna: Genom att förstöra dessa papper hade jag kunnat ruinera Er, men hade på samma gång skadat Er klient, som jag högaktar. För hans skull står jag derför fast vid mitt ord, ehuru Ni velat bedraga mig. Tom Rocket. Här tystnade berättaren. Men hans åhörare, som varit mycket intresserade af denna historia,bådo enhälligt att få veta hvad som slutligen blef af Tom. — Jo, förklarade den tillfrågade, han, som hade röfvat tusendetals pund och sluppit lyckligt undan. blef slutligen afrättad i Newcastle för