rött att sjelfva bestämma sin ställning me icke mot folkrätten sådan den af ålder vari gällande ; och denna regering skulle härutin nan, tyvärr, kunnat åberopa sig på otalig: prejudikater. Men huru skall man stämpl: deras uppträdande, hvilka fyrtiofem år efte det att Sverige formligen afsade sig dess: anspråk och erkände Norges frihet och jemn likhet med sig, yrka på att detta samma Sve rige skall qväsa Norges fullkomligt legi tima sjelfständighetsbegär och i strid mo norska folkets önskningar tillvälla sig hege moni öfver detta land -— och detta utan at våga ifrågasätta att svenska härar skulle be ordras till Norge för att med kulor och kru lära brödrafolket att taga reson, hvilket doc tyckes vara den enda väg som skulle kunn; föra till det åsyftade målet? Det är ickt blott en orättvisa utan äfven en löjlighet, de är, för att tala med Talleyrand, mer än et brott, det är en dumhet. Hvarje försök Sveriges sida att tillegna sig principatet in om unionen, skulle, såvida det icke stödd sig på norska folkets samtycke och medver kan, bli ett uppenbart traktatsbrott, ett våld förande af unionens grundprincip. Och at tro det ett sådant försök skulle kunna lyc kas, äfven om man ej grepe till ultima ratio ;. ex. eröfrade Norge från Lindesnäs till Var danger och planterade svenska fanor på di norska fjeller, är och blir en orimlighet då norrmännen äro så ytterst ömtåliga on sin unga sjelfständighet, hvilket just dess: anledningar, som de gifvit till svenskarne: mot dem riktade anklagelser, bäst bevisa Härigenom ha således antinorvegianerna — en dast, så vidt oss veterligt är, med un dantag af prosten Almqvist, hvilken frommt man en krnrigisk losning af frågan tyckes h: föresväfvat — gjort sig skyldiga till ett gan ska märkvärdigt språng i bevisningen. Må hända invänder man, att de förlita sig på at norrmännen skola, af fruktan för realiseran det af hotet om unionens upplösning, uppgif va sin nationella sjelfständighet och erkänn: Sveriges principala ställning. Denna förhopp ning har dock ingen utsigt att bli uppfylld enär norrmännen hysa alltför god tanke on den svenska nationens sunda förstånd oc patriotism, för att tro det den skulle af snar stickenhet och otillfredsställd nationalfåfäng: applösa en förening, som utgör en väsentlig borgen för hela Skandinaviens politiska sjelf ständighet.