— F—n anamma er oförskämdhet, upprepade min far. — God natt, svarade Tom, hviftade med handen, lät, i det han gjorde en hastig vändning, sin häst hoppa öfver en häck, och var på ett enda ögonblick ur sigte. — Det var ej så alldeles vackert af min far, det får jag tillstå (fortfor berättaren, efter en paus), men han beslöt att utlägga en snara för Tom Rocket och att till lockbete begagna de femhundra guingerna. Han begaf sig till London, besökte Fraser, en namkunnig polisman, och tog det aftal, att denne med sitt folk skulle vara honom behjelplig att taga fast Tom. Det blef uppgjort, att polismännen skulle komma från olika håll och sammanträffa på ett landtvärdshus, ungefär fem engelska mil från bryggan, klockan åtta den afton, då min fars plånbok, enligt aftal, skulle blifva honom tillställd. En timma efteråt skulle de möta min far på vägen, tre mil längre bort. Deras afsigt, förstån I, med denna plan var att snärja Toms spioner och medbrottslingar och att kunna i säkerhet dölja sig i närheten af det betecknade stället, långt före den utsatta tiden. Min far dröjde litet att infinna sig på mötesplatsen, men sedan han sammanträffat med den ryktbare polisspionen, visade min far vägen, och snart fick man den omtalade bron i sigte. De hade under tiden mött fyra polismän från London, alla i olika förklädningar. Den ene var förklädd till bonde, den andre till en vandrande krämare, den tredje till betjent, ledande sin herres häst vid tygeln, och den fjerde till soldat. Ingen kunde hafva gissat till att de träffats förut, än mindre att de voro gemensamma deltagare i en komplott. Min far berömde mycket deras anförare för det skickliga sätt, hvarpå han utrustat sina hjelpare. (Forts.) ee