Ilan hade ridit ett par mil, då han kom till en trädbro, som ledde öfver floden Avon. Straxt bakom bron höjde sig en kulle, hvars topp sluttade brant af mot vägen. Just som min far hann till sluttningen svängde en maskerad ryttare hastigt upp emot honom och uppmanade honom att Stanna och gifva sig! Det var Tom Rocket. I nästa ögonblick hade min far dragit upp sina pistoler, spändt dem och sigtat mot röfvarens bröst, men — det ena skottet efter det andra ville ej bränna af. Den vackra värdshusflickan — en af Toms synnerliga favoriter — hade varit föt slug att begagna sig af det gamla knepet att taga ut kulorna eller fukta laddningen: hon hade helt simpelt lagt en afbruten knappnål i hvardera fänghålet. — Är det något mera? frågade Tom med största kallblodighet då min fars andra pistol blixtrade i hans hand. — Ja, skrek min far i raseri, här sänder jag dig en afskedsgåfva! och, fattande den sist begagnade pistolen vid mynningen, slungade han den med all sin kraft mot röfvarens hufvud. Tom Rocket böjde sig ned, pistolen flög långt bort öfver en häck, och min far, som vid sin häftiga rörelse förlorade jemnvigten, föll af hästen ned i gräset vid landsvägskanten. Hastigare än tanken svängde sig Tom ned från sin häst, fattade min far vid kragen och resenterande en pistol tätt invid hans ansigte, uppmanade han honom att ligga stilla der han låg, såvida han ville undvika farliga följder. — Ni har gjort mig rätt mycket besvär, sade Tom, räck mig derför utan knot er börs och bråka ej mycket, eller sänder jag, vid min själ, en kula genom er skalle. I det samma satte han den kalla pistolmynnigen på min fars panna, m id emellan ögonen. En dylik belägenhet är ingenting mindre än angenäm ; jag ryser vid tanken på ett kallt stål, som långsamt pressas in mot pannan. Min far gjorde en dygd af nödvändigheten och aflemnade utan vidare motstånd sin börs. — Må den bekomma er väl, sade han, ty der är blott tre shillings och några pence i den. — Tag nu hit plånboken, sade Tom, utan att bry sig om hvad den andre yttrat. — Plånboken? frågade min far och bleknade något. j — Ja er plånbok! upprepade Tom, en tjock svart bok, hon ligger i venstra bröstfickan på er ridrock. — Här är den, sade min far, ni känner så noga till henne, att ni kanske också vet hvad dess innehåll kan vara värdt. -— Jag skall se åt, svarade Tom i det han helt lugnt tog fram och uppvecklade ett halft dussin dokumenter, som sågo ut som domstolshandlingar. -Det der är domstolshandlingar, som ej äro af så mycket värde som ett strå hvarken för er eller någon annan, sade min far. — Då, inföll Tom, kan jag gerna rifva sönder dem, och tycktes vilja göra hvad han sade. — Håll, vid ert lif! ropade min far, i det han förgäfves försökte resa sig upp. — Ah, de äro således ändå värda något, grinade Tom. — Det skulle bli ett stort besvär att få dem åter omskrifna, svarade min far förargad — det är allt. — Hur mycket besvär? frågade Tom med en betydelsefull blick. — Nå, svarade min far, jag tror mig förstå era vinkar. Gif mig papperen tillbaka, och jag lofvar att skicka er hundra pund, när och hvart ni behagar. — Ni vet mycket väl, att dessa papper äro värda mer än hundra pund, sade Tom. — Hundrafemtio då, sade min far. — Gå på vidare, sade Tom. — Så hör då, bof, ropade min far, jag sätter upp fembundra pund mot dem, om du vill låta vapnen afgöra oss emellan. — Tom skrattade. — Hvad ni måtte tro mig vara för ett dumhufvud, sade han. Hvarför skulle jag besvära mig med att slåss om det, jag kan få dessförutan. — Du är en usling! skrek min far i raseri — 8e så, var nu inte ond, sade Tom, det klär er icke att bli så röd i ansigtet. Hör på, fortfar han med förändrad röst. ser ni bron derborta ?