örbrutit sig. Visst är det sannt, att stundens vöd tager ut sin rätt och att det närvarande sländet ännu vill utestänga alla framtidsoch vighetsutsigter. Det nedtrycker henne så ljupt att syndaförlåtelse hos Gud lätt ställes bakgrunden och begäret derefter förslappas. Visst ser man äfven här det naturliga begäet efter timlig frihet och jordiska fördelar rycka henne ned i sin svindlande hvirfvel. Öppnad är redan det lekamliga lifvets graf, hon står färdig att sjunka ned deruti, och med förtviflans mod gnper hon efter om det ej vore mera än ett halmstrå, såsom det yttersta räddningsmedlet. Hon ställer dessutom, äfven hon, tid och evighet isammanhang med hvarandra fastän på ett blott yttre, ett mycket ytligt sätt. Mitt lif är förstördt, min tid är förspilld. Jag har ingenting att hoppas här på jorden, och for evigheten ser allting så iskallt ut. Min håg och min kraft äro helt säkert för alltid försvunna. Men äfven på denna punkt står hennes hjerta öppet för nådens budskap. När hon sett sig forlora allt, så blir det henne ett verkligt evangelium, att hon kan vinna allt. Man behöfver här visst icke frukta att tala för döfva öron. Det är för ingen del så, men om det också vore så, att lifvet här nere vore hopplöst förspildt, så återstår dock alltid ett mål, herrligt nog att lefva för. Och inser hon detta med lefvande trosertarenhet, så påstär hon också sedermera lätt nog, att tidens mörker och trångmål vinner en herrlig förklaring i evighetens ljus. Äfven om det yttre lifvet måste framsläpas under tryckande bekymmer, så gifves det dock ett sinne, hvilket, så vidt möjligt är, blir oberoende af och höjer sig öfver tidens betryck och lidande. Och så kan den arme fången tacka Gud, som fört honom in i denna nöd, men derunder hjelpt honom så underligen. Enligt den förhoppning, som jag under det förflutna året ansett mig skäligen kunna hysa, har det inre lifvet hos fångarne icke sällan tagit en sådan gång. Det kan vara hvad vi kalla en tillfällighet derföre att vi icke kunna nöjaktigt förklara orsaken, men visst är, att jag trott mig förmärka hos flera fångar än vanligt ett synnerligt begär efter Guds ord, ett allvarligt bekymmer om själens frälsning, ett ödmjukt och uppriktigt flyende till nådestolen, en villig försakelse af jordiska förmåner, när dessa icke kunde stå tillsammans med själsfriden. I det läge, hvari fången befinner sig, är det visserligen svårare än eljest, att förvissa sig om ångrens uppriktighet och allvar; och orsakerna härtill äro lätt insedda. Men jag kunde hkväl, om det behöfdes, anföra talande skäl för den satsen, att det åtminstone icke alltid har varit för ställning och konst, som endast frambragt er skenbar omvändelse. Det må visst icke ne kas, att jag under min mångåriga behandling af. fångarnes andeliga angelägenheter blifvi misstrogen. Jag har så ofta hoppats, der hop pet slutligen kommit på skam. Men just der före tror jag icke, att jag har någon synner lig benägenhet att måla i allt för ljusa fär ger. Men jag kan icke nog glädja mig öfve det otvetydiga bevis på en verklig bättring som jag mer än en gång förnummit. De stärker och lifvar krafterna till oförtrutet ar bete i ett kall, som har så många skuggsido och skänker så många bittra stunder. Måhända bör jag icke heller underlåta att såsom en mycket bidragande anlednin till detta lyckliga resultat anföra den utmärk ta ordning, hvarmed fängelsets alla angeli genheter vårdas, den samvetsgrannhet oc det nit, hvarmed cellsystemets alla föreskri ter och grundsatser upprätthållas och efte lefvas. TARO