berättade han mig följande sanningsenliga historia: I S:t James-Park såg man ännu dagligen för några få år sedan en äldre man med en qvast Å handen, hvarmed han, med pedantisk noggrannhet, höll vägen fri från nedfallande blad och qvistar. Han uppbar härföre i sin gamla slokiga batt frivilliga gåfvor af de trafikerande, men hela grannskapet visste att han aldrig mottog större allmosa än en penny, och hände det sig att någon gaf honom mera, så återlemnade han allt, på en penny när. Detta väckte naturligtvis stort uppseende. Den som en gång återfått penningar af den gamle gjorde sina vänner uppmärksamma härpå, dessa ville återigen i sin ordning öfvertyga sig om att saken förhöll sig så, berättelsen om den gamles besynnnerliga anspråkslöshet gick ifrån man till man, och följden blef — att gubben hade ett sort antal kunder, gynnare och vänner. Och hvem tror ni att denna man var? ... Jo, ingen annan än den, som i dag har nöjet kalla er sin gäst! Jag kunde ej underlåta att göra stora ögon vid denna oväntade underrättelse; jag ville framställa några frågor, men min värd förekom mig i det han åter tog till ordet: För många år tillbaka gick det mig mycket illa ; ja! så illa, att jag måste besluta mig för att antingen blifva gatsopare eller tiggare för att ej dö af hunger. Jag valde det förra, och hittade snart på det lilla konstgrepp, som jag förut omtalat, hvilket lyckades så förträffligt att jag, genom sparsamhet och ett slugt användande af mina penningar, kom i besittning af en så ansenlig förmögenhet, att jag kunnat förskaffa mig all den komfort hvaraf ni här ser mig omgifven. Det märkvärdigaste af allt är likväl det mina gamla vanor så beherrskade mig, att jag ännu för ett par år sedan dagligen smög mig hemifrån till ett litet hus, beläget vid en aflägsen bakgata, hvarest jag påtog mina förra tiggarkläder och begaf mig. till min gamla kära plats i S:t JamesParken, hvarest jag uppehöll mig tills dess jag vid middagstimman åter förvandlades till den rike mannen. Vid denna tid insjuknade jag i en långvarig feber, folket trodde nu, efter hvad jag hört berättas, att jag var död, en annan gatsopare öfvertog den upparbetade lokalen, och jag går nu oftast sjelf och promenerar i parken samt betalar min efterträdare rikligt för hans besvär. Jag försäkrar er likväl, att jag på långt när ej finner mig så väl nu, som då jag dagligen ett par timmar var gatsopare. Denna historia låter föga trovärdig; vi måste dock ihågkomma att den tilldragit sig i England, och att hufvudpersonen i densamma var en äkta albions son.