scenen mellan henne och Hillman är i all si rena naturlighet af ganska djupt gripande et fekt. Man lider med den ädelt tänkande man nen, som hängifvit sin själ, sig sjelf åt de oerfarna barnet, hvilket man ejikan betrakt med annat än medömkan; ty hon är så na turlig, påstår man. Hvad Anderssonska sällskapets utförand af detta skådespel angår, kunna vi endast h få ord att säga. Samspelet var i allmänhe godt, men för matt. Styckets figurer äro fö bjert utpreglade att icke böra med kraft åter gifvas. Herr Ahlman, såsom Rudorf, hade e en af Bina goda aftnar. Det hvilade någo tungt, någonting ovisst, sväfvande öfver den ne Rudorf. Man såg ej den lättsinnige, hvil ken så småningom öfvergår will intrigör, mör dare och sist den med samvetets förbannels belastade tiggaren. Hr Åhman var alltifrå början skurken; enligt ref:s tanke en orikti; uppfattning. Mathildas, den bortskämda flic kans, roll utfördes af mll Andersson på ett gan tillfredsställande sätt, och man ser tydligen att den unga artisten bör med sjelfstudiun kunna bli en ganska användbar skådespeler ska. Hr Pettersson, den egevkäre Lovander var, såsom vanligt, jemn. Denne skådespelar är icke någon synnerligen framstående artist men skämmer aldrig ut någon roll. Hr Öster berg, Hillman, lider ännu af sin heshet, hvari genom naturligtvis mången gång svårighe uppreser sig för honom, att gifva den vervt åt sin roll, som man vet honom annars ega I går afton gafs ånyo för godt hus sam ma pjes, och afslutade dir. Andersson me denna sina föreställuingar å Nya Teatern, fö att förflytta sig till Gamla, dit vi antaga at allmänheten äfven skall med intresse följa ho nom, då hans repertoir derstädes kommer at bjuda på Orleanska Jungfrun, Klostret Ca stro, Ung-Hanses dotter — och den ny: orginalprodukten Tidsbilder från Carl XL: regering.