le kunna göras. Men de liberala svarade me följande uppmaning till folket: Från kl. 1 till 12 stor promenad på Corso, på slaget 1 upphör densamma. När derföre kapitoliet stora klocka gaf tecken till festens börjand kl. 1, hade alla menniskor försvunnit frå Corso. Först senare syntes några Engels män, Amerikanare och Ryssar, fremlingar me inga infödingar. : I det memorandum som österrikiska sty relsen med snaraste skall tillställa samtlig europeiska hofven, utvecklas de skill, som!hin Idra den, att gifva sitt bifall till den nya om röstningen i Mellanitalien och dess resultatei Osterrike, heter det deri, kan ej så plötslig förneka de grundsatser, hvilka det så läng törfäktat, och beslutat sig för att erkänna, ja tl och med att indirekt understödja den mot satta principen eller folksuveräniteten. — De peschvexlingen mellan Wien och Neapel ä särdeles liflig. Saken rör naturligtvis bibe hållandet af de påfliga staterna åt den helig: stolen. Lord Russel har nu framlagt den förd: korrespondensen om Italien, ifrån underteck nandet af fredspreliminärerna i Villafrancs ända till uppskjutandet af kongressen. Denn: korrespondens utgör ett intressant bevis på den förlägenhet, hvari hela den europeiska diplomatien för närvarande befinner sig. Der utgör en tjock blå bok med 217 foliosidor. hvari finnas 252 olika meningar och aktstycken. Den 18 Now. tillkännagifver lord Cowley att Österrike vägrar ingå på Sardiniens deltagande i kongressen och att kejsar Napoleon skall anse de österrikiska truppernas of vergång öfver Po som en krigsförklaring. Lord John Russel uttalar sig den 26 Nov. för Mellanitåliens inforlifvande med Sardinien och skulle, ifall en sådan anslutning ej läte sig göre, icke hatva någonting emot, om Toskana och Modena valde sig till herrskare en furste af husel Savoyen eller något annat furstehus, men hvilket ej borde vara någon af de dynastier, som hafva väldet i de fem europeiska stormakterna, och i så fall skulle Parma och Piacenza, jemte Massa och Carrara komma till Sardinien. Den 9:de December skrifver lord Blomfield från Berlin: Hvad beträffar frågan om att använda våld, för att återställa dynastierna eller det påfliga väldet, tror jag mig kunna försäkra, att fastän preussiska styrelsen icke vill ingå på någon ovilkorlig förbindelse, såsom BK. M:ts regering önskar, den för närvarande likväl icke är hugad att understödja något förslag, som möjligen kan göras af Österrike i denna riktning. Den 13 Dec. berättar lord Loftus, det han misslyckats i sitt försök, att af gretve Rechberg erhålla ett bestämdt svar angående värfvandet af österrikiska undersåter för den påfliga och neapolitanska hären. Den 15 Dec. skritver grefve Rechberg till grefve Apponyi, att han i Toskanas provisoriska regering icke ser något tecken till varaktighet, emedån sardinska emissarier, officerare och kommissarier skulle ha bearbetat den allmänna sinnesstämningen, då åter storhertigens anhängare genom stränga åtgärder tvingades att hålla sig stilla. Sir J. Hudson berättar den 25 December, att inga tvångsåtgärder egt rum i Mellanitalien, och påstår, att invånarnes önskan att få bli förenade med Piemont ökats efter det sardinska embetsmännen lemnat landet. Den s. k. propagandan i Venetien är en naturlig följd af österrikiska systenet derstädes. D. 1 Jan. skrifver Lord Cowey, att kongressen blifvit uppskjuten, emelan Frankrike vill först öfverenskomma med )sterrike och påfven, och att ingen af de i lygskriften Påfven och Kongressen innehållia propositioner skall komma under öfverlägging på kongressen. D. 3 Jan. skrifver ;retve Walewski till franska sändebudet i sondvn, att kongressen blifvit uppskjuten, lerföre att underhandlingarne mellan Frankri.e, Osterrike och Påfven ännu ej ledt till fullkomligt tillfredsställande förklaringar.