rätta lika mycket som han? Konungen slutade med att befalla Sköldebrand inställa sinä bearbetningar till Bernadottes förmån. Carl Johan var tacksam för svenska folkets val, i början benägen att söka uppfylla dess önskningar om Finlands återeröfring. Dåvarande Justitie Kanslern, Trolle-Wachtmeister, träffade en gång Hans Järtahos kronprinsen med ifver försvarande de geografiska förhållandenas betydelse, såsom ämnade att bestämma nationernas förhållanden till hvarandra, och påyrkande på grund deraf Norges förening med Sverge. Carl Johan hade mycket att invända, talade om finnarnas kärlek för Sverge och norrmännens köld m. m. Den 21 Juli 1813 skref han till Essen, att om Norge varit skiljdt från Sverge genom ett vatten så oredt som Sundet, så hade han icke velat ha det om han fått det till skänks; såsom nu var, vore en förening mellan Sverge och Norge en nödvändighet. Talaren gjorde, med stöd af citater ur diverse i den ifrågavarande biografien inne hållna skrifvelser, en skildring af förhållandena efter fredsslutet i Kiel. Han framhöll svårigheterna i den svenske kronprinsens ställning, då denne naturligtvis så vidt som möjligt ville skona ett folk, hvars konung han skulle blifva och hvars kärlek han följaktligen måste önska att vinna. Talaren uppläste slutligen norska storthingets afskedshelsning till den ofvannämde fältmarskalken grefve Essen, den förste ståthållaren i Norge, hvilken bildar en bjert kontrast till det språk, som nu ofta nog föres i detta vårt brödraland. Skälen till denna förändring i norrmännens uppfattning af ståthållareembet ville han icke endast finna vestanfjells utan äfven östanfjells. Han slöt föredraget genom ett varmt vädjande till broderlighetens känslor inom svenska hjertan och en önskan att de, som vilja väcka hat och split mellan brödrafolken, och som arbeta på föreningens upplösande, måtte misslyckas i sina sträfvanden. fn