lefvat lyckilga i kärlekens smekningar — i dessa dogo de. Ur sitt Eden drefvos de af ott hundhett — hvilken bitter ironi! Ett vad. Jag känner en karl vid vårt kompani, sade häromdagen en underofficer på ett värdshus i den goda staden W., som narrar alla menniskor. Han har ofta blifvit näpst derför, men det är som att slå vatten på gåsen, ögonblicket derefter har han redan spelat någon ett nytt spratt. Han skulle redan långt för detta erhållit afsked, men som han endast i smått och af kittslighet idkar detta handtverk, har man, för hans öfriga goda egenskaper och isynnerhet för hans qvickhet, hittills sett igenom fingrarne med honom. Jag tror honom också vara i stånd att lura hvem som helst!Y — Utom mig, ty der skulle han hugga i sten, inföll värden på stället. — Icke? . .. Hvad slå vi vad omtt — Då tappar ni herr löjtnant, men i alla fall, har ni lust att våga en tia så gerna för mig. — Topp, herre! — i dag 8 dagar är Fiffigt hos er, precist vid denna tiden; sedermera kommer Jag för att hemta mina tio riksdaler. Men kom ihog att saken bara är för ro skull, gör icke karlen något ondt. — Godt, herr löjtnant: tag endast penvingarne. med er! Åtta dagar förgingo och på utsatt tid infann sig vår soldat mycket riktigt på ort och ställe. Berättelsen om vadet, och att det var fråga om att spela den knipsluge källarmästaren ett spratt, hade som en elöpeld spridt sig i staden och lockat mån a af dess goda kälkborgare från sin göromål för att vid en liten stilla varm åskåda utgången af det märkvärdiga vadet. Fiffig hade knappt hunnit sticka näsan inom dörren förr än man började hviska till hvarandra att det var han, och allas ögon häftades på honom för att gifva akt på hans minsta rörelse. Soldaten gick emellertid, utan att låtsa om det ringaste, fram till disken och bad ganska beskedligt och artigt om ett qvarter kognac och tog fram sin tlaska för att låta fylla den dermed. Värden å sin sida låtsade ej känpå honom, och efterkom hans begäran. Tiftig stop-pade flaskan hos sig, lade penningar på disken och ämnade aflägsna sig, då han med ett vänta litet min min gosse lilla, af värden kallades tillbaka. Bland penningarne hade nemi. vår gode källarmästare, som på det noggrannaste mönstrade allt, funnit ett falskt 5-öre stycke, och han utfor nu i triumferande ton: Nej, nej — den är inte född ännu som kuggar mig, man rår inte för att man har ögon att köpa fisk med! Soldaten blef mycket modfälld öfver att se sig beslagen, beklagade att han ej hade mera penningar på sig, tog åter fram sin flaska, stoppade sina penningar i fickan sade sig vilja gå efter andra, uedsväljde förtreten ock gick sin väg, förlägen som en våt hund. Knappast var han utom dörren förr än underlöjtnanten inträdde. Tian! ropade värden till honom. Jag ämnar just att uppbära liqviden för mitt vunna vad, svarade löjtnanten, slog i ett glas för egen och ett för värdens räkning ur den qvarlemnade flaskan, och drack den senares skål i — rent källvatten. Allmänt skratt; vadet betaldes med champagne, som med välbehag tömdes af de närvarande. Ändamålet helgar medlen! Hyrkuskarne i S:t Fransisko ba börjat använda ett högst eget medel för att förmå person:r att begagna sig af deras tjenster. När de hålla utanför en konserteller teaterlokal passa de på tillfället då representationen slutar och publiken strömmar ut och placera sig vid dörrarne, några med uppspända paraplyer, andra med vattenvkannor, hvilkas innehåll utgjutes öfver paraplyerna. Folket tror nu att det regnar och börjar skrika efter droskor, hvilka ofördröjligen infinna gig på det publiken ej må tagas ur sin villfarelse. Samtal. Herrn: ,Var lugn min gumma lilla, vår Franny gör ett godt parti; erfarenheten visar att de, hvilka såsom ungkarlar lefvat riktigt undan, vanligen blifva de bästa äkta männen. Frun. ,Om det är sannt så måste du sjelf ha efvat utomordentligt anständigt som ungkarl. MM AR —MMMMM——