unga. Men mellan våra förhoppningar och deras tillfredsställande ställer sig ofta detta vårt ödes vidriga spöke, som nog vet att med sin pil träffa vår svagaste sida, Achilleshälen. En herrlig afton sutto de båda älskande i en mjuk divan på verandan. De brokigaste och mest doftande blommor från alla delar af jorden utandades öfver dem sina rusande ångor. En mängd sångarfoglar i rika fjäderskrudar sjöngo kring dem sina ömma arier, der hvarje not, hvarje stance var ett kärleksqvitter. Framför dem låg ett af dessa Italiens herrliga landskap, med den klara, blå himlen öfver sig, hvilka så ofta komma utlänningen att glömma, det han eger ett annat fosterland, och qvarhålla honom med sirenens tjusningskraft. På den vackra insjöns spegel syntes några vita segel, gestaltande sig för de båda älskande till kärlekens små lustjakter, der lifvets kompass pekar mot förhoppningarnes hemland — familjehemmet. Deras ögon skiljdes snart ej från hvarandra; des ras blickar sökte ömsesidigt mäta graden af deras kärlek. De utgjorde båda en förkroppsligad aria ur eFoscari af Verdi. — Den unga flickan hade enligt en gängse sed på sitt knä en af dessa små silkeshåriga Kings-Charles, hvilka utgöra fruntimrens älsklingar. Hennes hand smekte just den lilla hunden, då hennes älskare ville trycka en kyss på densamma. Leende och skälmsk ville den lyckliga älska rinnan förvägra fästmannen den efterfikade förmånen och lyckan, och drog småskrattande tillbaka handen. Men älskaren, blind och döf i sin förtjusning, märkte ej detta, utan kysste i stället eller rättare smått bet i den lilla knäbundens ena ben. Denne, arg och retlig, såsom alla dylika små, bortskämda kräk, kunde ej fördraga denna, riktigt sagdt, malplacerade ynnestbevisning, utan bet från sig, och råkade ej bättre till, än att hans små men hvassa tänder inträngde djupt i älskarens näsa. Denna började blöda. Förskräckt vid åsynen af det ymnigt rinnande blodet, skyndade den unga flickan, att med sin näsduk söka stämma blodsförlusten. Detta var snart gjordt, och med några eldiga kyssar, ett par varma trohetslöften samt ännu en kyss, ett munlack på det kuvert, hvarinom förvaras det framtida ödets terra incognita, var smärtan glömd och afsked vexladt mellan de älskande. Några månader förflöto. Den unge krigaren och bans trolofvade voro förenade med Hymens band. Förhoppningarne voro visshet, det återstod dem knappast något mera att önska. Kärleken vill alltid se ljus och blommor omkring sig. De nygiftas hem var nästan ett Eden med hvarandra öfverträffande växter. Framtiden log emot dem lik en ljuf, en tjusande hägring på insjöns vatten. En morgon återvände den unge mannen från arbetarne, som befunno sig ute på åkern, hem för att helsa sin hustru ett gladt godmorgon och med henne intaga sin frukost. Han hade dock börjat känna sig vågot illamående. Blodet rusade alltemellanåt upp i hans hufvud och var nära att förorsaka honom svindel. Hans läppar blefvo bleka och kinderna misste sin vanliga friska färg. Han ville dock icke oroa sin hustru, utan gjorde häftiga ansträngningar på sig sjelf, för att hindra, det hon icke skulle märka förstörelsen i hans anletsdrag. Hon var honom till mötes redan på trarpan, strålande af glädje och lycka. Hennes hvita armar slingrade sig tätt kring hans hals, under det hennes varma läppar fäste kyss på kyss på hans mun och panna. Tyvärr började sjukdomsanfallet gripa honom alltmer och mer. Hans ben förmådde ej längre bära honom. Han vacklade. Darrande och förskräckt frågade makan hvad som fattades honom. Men på hans blånande lippar såg hon att här ej var tid afvakta svar. Med den i brydsamma ögonblick qvinnan egna sinnesnärvaron, förde hon den sjuke in i bäda deras älsklingsrum, deras kärlekstempel, ett litet tjusande kabinett, invid sängkammaren. Den sjuke kastade sig på softan; en häftig kallsvett betäckte med sina isperlor hans panna. Makan ringde och affärdade med ilbud en betjeut till staden för att hemta läkare. Hennes arm låg kring hans hals och hans hufvud hvilade mot hennes barm, der han kunde räkna hjertats oroliga snabba slag. Ännu några minuter lästes i hans ögon, fästade på den tjusande makan, den innerligaste hängifvenhet; men helt hastigt antogo hans blickar ett förvirradt uttryck, allt ymnigare blef kallsvetten och händerna knötos liksom