nen; diplomatien tål ej serna något ljus, me: dan hon håHer på att reda labyrintens ariad: netråd. Hvar och en vet dock att han ej var fremmande för Sardinska politikens handhaf vande under den tid han såsom Cicero från sitt Tusculum betraktade händelsernas gång och utveckling i Europa. Ludvig Napoleon såg med sin skarpa blick, att Osterrike var för svagt, att kunna i längden hålla uti striden för sina italienska besittningar. Han slöt derföre fred. Han visste allför väl, att Österrike, som nu blifvit underkunnigt om sina svaga sidor, skulle utan krigets ofantliga omkostnader och menniskospillan ingå på den ena fordran efter den andra. Han kände Österrikes finansiela betryck. Det låg naturligtvis ej uti hans plan, att alldeles utplåna detta välde från stormakternas karta, något som utan tvifvel inträffat, om kriget fortsatts, , med betraktande af oron i provinserna. Osterrike måste äfven fredligt gifva med sig. Det har utom penningbekymren äfven hela Europas opinion emot sig, och hvilken vigtig faktor denna utgör, är tillräckligt kändt. Men Ludvig Napoleon strider alltid för en ide — han har sjelf sagt det och alla humoristiska tidningar ha gycklat dermed — och hans ide var Savoyens förvärfvande. Hvad denna ide innebär, känner man ej med bestämdhet; men man kan befara det. Viktor Emanuel ,hade med Cavour som kontrasignant uttalat, såsom sitt program, Italiens befriande från allt förtryck. Det är dock klart, att Ludvig Napoleon hyllade den gamla satsen: intet för inter — något för något. Savoyen skulle bli räntan för det på Italiens befriande utkastade kapitalet. Detta kände ej verlden, ej heller interimsministören i Piemont, men när det kom till kritan, såsom man säger, måste Cavour ånyo taga tömmarne. Derbredvid öfverenskoms med England. Dettas minister opponerade sig, såsom bekant, i första början mot kriget. Allt störande af freden och det Europeiska lugnet åsamkar ett deficit i Englands inkomster; England är en handlande stat och beror af att kunna göra goda affärer. Helt plötsligt tystnade dock ropet i England mot kriget. Opinionen derstädes fick helt hastigt en annan vändning: man började förfäkta Italienarnes sak, deras frihetssträfvanden. England var lugnadt: ministeren visste krigets andemeniug. Den gick äfven in på stipulationerna, det kan ej betvitlas. Deraf kan man anse att Palmerstons tidning nu vågat sig ut med denna politiska paradox. Konklusionen är således den: Savo-. yen måste afträdas åt Frankrike, mot vilkor att Italien blir konstitutionelt fritt under Pie-! monts spira. England har medgitvit det. ; Nu fattas blott att stämma opinionen derför. Pill denna anledning behöfves att nytt intresse fästes vid Italien. Man rustar derföre och ställer Österrike såsom man säger på det ha-: la. Ögonblickets stämning må afgöra Savo-. yens öde. Det är dock för den allmänna folkrättens anhängare en sorglig händelse. Ett folk bör alltid ega rättighet att sjelft bestäm ma sitt öde. Hvarje ingripande häri är ett I brott mot nationaliteten. Sardinien kan ej förneka detta. Deraf omröstningarne. Utgången skall visa, huru; ångt kränkandet af ett folks frioch rättigheter kan gå. Vi hafva varnande framför oss: Polen och. Finland, m. fl. I En korrespondent till Kölnische Zeitung: skrifver från Paris, att Österrikes svar pål vestmakternas förslag om Italien har at furst Metternich öfverlemnats åt kejsar Napoleon. : dsterrike vill, med förbehåll att makterna ga-! antera påfven hans ännu qvarvarande besitt-! ningar, icke med vapenmakt motsätta sig den; lya omröstningen angående anslutningen tillj Piemont. Men det protesterar mot denna, itgärd, såsom kränkande den hittills bestånlande folkrätten, och öfverlemnar åt framtiden, ! utt rättfärdiga denna protest. Enligt princi-! en måste det alltjemt fasthålla vid de be-! tämmelser som gjorts i Villafranca och Zi-! ich. Det kan ej förpligtiga sig till en absout samt för alla tider och omständigheter: ;sällande non-intervention. Österrike har naturigtvis icke någon orsak att motsätta sig Ve-: etiens borttagande från området för makter