fig åt politisk verksamhet, efter att ha ut märkt sig såsom krigare och gjort. ett hastig avancement. Ar 1830 grundade han tidningei Medborgaren doch tillvann densamma ett rätt vist anseende. Men då Aftonbladet började konkurrera med detta blad, och prenumeran terna i följd deraf minskades, upphörde ha att utgifva det och ingick i stället i Afton bladets redaktion för att blifva en af des: yppersta medlemmar. Gustaf Hjerta hade en gång anbud på krigsministersportföljen, men vägrade att mot taga den af obekanta skäl. Troligen frukta de han att hans frisinnade åsigter skulle kom ma i konflikt med den då herrskande högst: viljan. Icke heller saknade han poetiska anlag Dessa har han ådagalagt genom en öfversätt ning af Beranger — ett försök till ett stor verk, liksom en fransk öfversättnig af Bell man skulle vara. Han var ingen politisk vinglare; han va ärlig och förnekade aldrig sin öfvertygelse Han egde fel, men dem fick endast han sjel lida af, under det fosterlandet drog fördel a hans dygder. Innehafvaren at Carl Johans medaljen öfverstelöjtnant von Qvanten var född 1788 på Qvantensburg. Han ingick 1808 vid lifre gementets grenadierkorps, blet 1836 öfverste. löjtnant, sedermera kommendant på Nya Elfs. borg och erhöll atsked för fyra år se dan. Han var en flitig deltagare i samhäl. lets förhandlingar och använde mycken tid för att genom diverse studier odla sitt förstånd Öfver den 1806 födde e. o. Entomologig professorn Dahlbom uppläste sekreteraren en af. professor Zetterstedt författad lefnadsteckning, som rel. dock tror sig kunna saklöst förbigå, då den med undantag af ett utdrag af ett program endast innehöll ett torrt register öfver den aflidnes resor, arbeten, och de lärda sällskap, hvaraf han varit medlem. Vida mera intresse af flera skäl väckte den äf ven af sekreteraren upplästa, af lektor Hagborg författade nekrologen öfver Teologi lektorn, d:r Niklas Beckman, om än en och annan ansåg nekrologförfattaren ha låtit sin personliga vänskap för den framlidne embetsbrodren föra sig för långt, då han förlänade hans förstånd namn, heder och värdighet af snille. Hufvudinnehållet af nekrologen var följande: Beckmans egenskaper lågo på djupet liksom kärnan i sitt skal och perlan i sin mussla. Han var ej skapad att väcka uppseende och han sträfvade aldrig att göra det. Om det berott på honom, skulle han säkert förekommit att något talats om honom på detta rum. Då man i sällskaper sökte bereda honom någon ära, blef han snarare besvärad än belåten. Han var född den 6 Jan. 1786 af fattiga föräldrar i Göteborg. Fadren var packhuskarlen Olof Beckman. I följd af föråldrarnas torftiga lefnadsvilkor sattes Niklas Beckman i handtverkslära, men han kunde icke finna sig i detta förhållande. Icke som skulle han ej kunnat uthärdat kroppsarbetet; detta hade han icke mycket emot, men desto outhärdligare föreföll honom den nya ovmgifningens seder och sinnelag. Lyckligtvis föll han på den idden att uppsöka biskopen och klaga för honom sin nöd. Denne rördes och intresserade sig så för den liflige gossen, att han skaffade honom inträde vid Tyska Skolan. Beckman blef student 1806, magister 1812, teologiae kandidat 1818, teologiae licentiat 1823, vice rektor 1824, teologiae doktor 1830, ektor i latinska språket 1831, teologiae lekkor 1836 samt erhöll prebendepastorat 1838. Någon vidare befordran erhöll han aldrig, huru han ännu aflada att läpdamaenpAf AnARJ