att just dessa samma kunna vara dem sjeliva till förargelse och stäcka deras planer. Sålunda har Napoleon, för att vinna ett för ögonblicket åsyftadt mål, sagt sig förfäkta noninterventions-principen. Det var då det gällde de fördrifna furstarne i Italen. De hade gjort sig omöjliga för sina resp. troner, det betydde således ingenting att låta dem stryka på foten, iendastiiman bemantlade detta kränkande af Herrans smorda, legitimitetens skötebarn, med en vacker, allmänt folkrättslig formel — härvidlag non-intervention. Men Napoleon har velat komma åt Savoyen. Hans egen uttalade princip står som ett ärtspöke framför honom ochj hindrar honom att kasta sig öfver det begärliga landet. Folket i Savoyen rädes dock; det vet af historien, att tillfället bryter fördrag, och manifesterar på allt sätt, i afsigt att låta Europa se, att det ej med vett och vilja inkorporeras i Frankrike. Bland annat har äfven tidningspressens furste, Times, från 24 de förnämsta och inflytelserikaste männen i Savoyens hufvudstad Chambery erhållit ett anrop till Engelska folket emot Savoyens anslutning till Frankrike. Detta kan betraktas som ett vigtigt dokument, hvarföre vi här återgifva det: Savoyen till Engelska folket! Chambery, Febr. 7. Under omkring sex månaders tid hafva några personer i Savoyen, hvilka det ej lyckats erhålla 20 respektabla underskrifter på sina från hus till hus kringburna petitioner, genom sina intriger arbetat på att få det konstitutionela Savoyen öfverlemnadt åt det kejserliga Frankrike. Tidningen Courrier des Alpes, som är deras egendom och organ, har under ofvannämnde tid oaflåtligt predikat Savoyens enstämmiga bifall till denna införlifningslusta. Så länge dessa påståenden endast stannade inom den gördel våra berg bilda, behandlade vårt lugna och stolta folk dem med förakt. Men Pariserpressen har funnit för godt, att sjelf göra sig till ett eko för dessa falska profeter, villigt medverkande i förmodade ärelystna sträfvanden, har den sökt vilseleda den allmänna opinionen och bedraga Europa med påståendet, att några få enstaka önskningar äro ett uttryck af Savoyens känslor. Tystnad och overksamhet äro derföre icke längre tillåtliga. En vigtig demonstration den 29 var särdeles lämplig, att uppväcka franska pressens vrede, och vi hafva nyligen varit vittne till de franska tidningarnes otroliga fräckhet i att ljuga. Demonstrationen d. 29 har på det ovärdigaste uttolkats. Det engelska folket må icke låta bedraga sig af dylika konstgrepp. Det i sin integritet, oberoende och frihet hotade Savoyen har räknat på England. Vi sluta oss till Englands folk, emedan det är störst at alla folk i sin frihet; emedan dess mäktiga stämma kan, uppmuntrande de efter oberoende kämpande folken, skydda desamma, genom att upprätta oöfverstigliga bålverk framför dem. I namn af de gemensamma intressen, som förena folken med hvarandra, besvära vi eder, att icke medgifva, att Allobrogernas gamla land, som hittills försvarat sitt område och sina rättigheter mot verldens forna beherrskare, nu skall blifva en lösepenning för deras ättlingar; att ett folk, huru litet det ock må vara, utplånas, för att skänka friheten åt en nation, huru stor denna än må blifva. Den som försvarar vår frihet, försvarar på samma gång äfven verldens frihet; ty verldens frihet kan härnäst hotas genom en äregirighet, som at den första framgången skall blifva ännu starkare. (uuderskrifter.) Det är i sanning ingen under att de franska tidningarne erhållit sina order att tiga med hela saken tillsvidare; deras språk klingade ullt för oharmoniskt mot sjelfva folkets i det omtvistade landet. Napoleon vet äfven, det han för sina planer har bästa uträkningen i att låta denna affär skötas med diplomatiska slingerbultar och små, förtroliga sändebud till de kära kusinerna. Franska krigsministern har aflåtit ett cirkulär till divisionsgeneralerna, enligt hvilka alla permitterade, till Italienska armeen hö rande officerare, underofficerare, trumslagare, pipare och musikanter, efter permissionstidens slut icke mera skola skickas tillbaka till sina korpsdepoter, utan till Italien. — Tvenne sardinska artilleriofficerare hafva i militäriskt uppdrag anländt till Paris. Ändamålet med deras resa är att undersöka kanongjutningen derstädes. — I 1861 års budget är åt franska finansministåren anslagen en summa af 972 millioner francs, således 25,652,000 mera, än i innev. års budget! Nära hälften kommer på den konsoliderade skulden och amorteringen, neml. 452,234,000 francs. Den sväfvande skulden kostar i räntor 24 millioner. Hederslegionen fordrar ett plus af 900,000 francs. — Frankrike söker i förening med England förmå Spanjorerna att nu, då Tetuan blifvit intaget, ingå fred. Flere högre office rare af spanska hären, som utmärkt sig i mapre Sm