åt farmen med Walter, som ovilkorligen ville göra honom sällskap. Då de kommo fram till ort och ställe, funnc de förpaktarefolket försänkta i den djupaste be: störtning. De visste nog, att deras fostersor var helbregda. Joe hade väl hundrade gånge upprepat det för dem; men hans händer vorc fläckade med blod, och detta var enligt deras enkla och af inga sofismer villade omdöme nästan detsamma som ett mord. De kunde ej förstå alla de vackra ordbestämningar, eom den förnäma verlden lärer oss. Det behöfdes väl alla de förklaringar som Walter Mowbray gjorde till förmån för sin vän, för att Matthew Ashton skulle kunna se någorlunda klart i denna sak. Det var mycket lättare att komma öfverens med hans hustru. Så fort hon blef varse sin gunstling, slöt hon honom i sina armar och förlät honom, innan han ännu bedt derom. — Jag tviflar icke på att ni har rätt, sade förpaktaren, men jag kan icke förstå huru. Jag är kanske för dum. Jag vet att jag är ovanligt tjockhufvad; men mitt hjerta är åtminstone godt, skulle jag tro. — Både hufvud och hjerta äro goda, bästa onkel! inföll Henry och tryckte hans hand. Mitt förnuft ogillar lika väl som ert den mordscen, i hvilken jag äfven haft min roll; men jag har varit tvungen dertill. Jag har blifvit förlöjligad,