ven, så greps han af en outsäglig själsån gest. Slutligen föll han på den tanken at! han måhända i den Heliga Skrift skulle kun. na finna upplysning och tröst, och förmådde derfore tvenne prester att ofversätta åt ho nom Evangelierna, stycken af kyrkotiderns och andra religiösa skrifter från det latinska språket. Han läste och fann snart sina för hoppningar i rikaste mått uppfyllda. Ett nyt ljus gick upp för honom, och han beslöt skilja sig från allt hvad han ansåg utgöra binder för sitt lifs högsta uppgift samt egna sig helt och hållet åt utbredandet ar Evangeli lära. Han sålde sina stora egendomar och utdelade de derföre erhållna penningarne till de fattiga samt började att med stor framgång förkunna Guds Ord. De, som slöto sig till honom och delade hans åsigt om detta såsom rättesnöre för tro och letverne kallades för sin frivilliga fattigdom pauperes de Lugduno (de fattiga från Lyon) eller insubbatati, sabötiers (trådskofolket) men senare efter deras förste lärare valdenser. I början tänkte de icke att skilja sig från den romerska kyrkan. Tvärtom anhöllo de hos påfven Alexander III om tillstånd att hålla sammankomster och att förkunna Guds Ord. Men då detta senare förvägrades dem, och då Urban II på ett allmänt koncilium bannlyste dem, blefvo de kyrkans förklarade motståndare. Nu anställdes på fanatiska presters bedrifvanden svåra förföljelser mot dem, och de kringspriddes i Frankrike, Tyskland och Norditalien samt kommo äfven till Piemont, der de nedsatte sig vid foten at Monte Viso. Men så snart man lemnade dem i ro, förde de ett stilla, kristligt lif, och det erkändes allmänt alt de utmärkte sig framför andra menniskor genom flit, måttlighot, anspråkslöshet, gilmildhet, fridsamhet och tålamod, samt att de offrade både tid och penningar för att undervisa andra. Deras bibelkunskap var så stor att deris motståndare vände sig till dem för att lära sig huru de genom skriftens ord skulle kunna vederlägga andra kättare. I början sökte valdenserna blott att verka bland de lägre folkklasserna, men längre fram valde de ofta yrken, som satte dem i beröring med de högre stånden — såsom t, ex. juvelerarens och modehandlarens, och då begagnade de sig af hvarje tilltälle för att tala med sina förnäma kunder om Guds rike och lemna dem afskriften af bibeln. Innocentius III, som insåg huru dåraktigt hans företrädare hade handlat, då de användt forföljelsens vapen mot valdenserna, sökte återvinna dem för kyrkan genom att erbjuda deras förening påflig stadfästelse under benämningen pauperes catholici (fattiga katoliker) samt förläna dem tillstånd att under biskoplig uppsigt predika, utlägga Skriften, vårda sjuka och uppfostra faderoch moderlösa barn. Men valdenserna hade redan lärt sig att alltför klart inse med hvilka menniskofunder det katolska presterskapet uppblandat Kristi lära, för att vilja gå in på detta förslag. Lika litet som denna eftergifvenhet förmådde de grymma