Renegaten var tyst och tankfull. Då och då kastade han en orolig blick på sin unge herre; man skulle ha trott att han inom sig beräknade, huru länge dennes jernvilja skulle förmå kämpa mot den feber, som rasade i hans ådror, och verkningarne utaf det af honom tillagade kaffet. Han fruktade för slumpen; ty han visste, att ett ögonblicks kallblodighet, en sekunds seger öfver den maktlöshet, som lik ett trolöst gift långsamt insmög i den unge Hinduens kropp, skulle vara nog att störta Henry Ashton. Han hade aldrig sett Miran förfela sitt mål. Den gamle kände nästan ånger öfver den roll han spelade mot sin vän Musgroves son. Han älskade honom oaktadt alla hans fel. Samvetets röst förmådde ej försona honom med det bedrägeri, hvartill han gjort sig skyldig. Han hade helt goda skäl till sin handling; men det var x (Forts. från N:o 1—4, 6—33).