lena på kustlandet. Den förändring vidtogs då, att ting skulle hållas i de särskilda lappmarkerna, hvarvid lapparne voro pligtige att till domhafvandes fortskaffande tillhandahålla nödigt antal renar, samt, såsom bidrag till hans kosthållning, till honom utgöra cn afgift i matvaror, och hvilken afgift, hufvudsakligen bestående af renstekar, blef kallad domarenäst. Det var icke nog dermed att lapparne fått domhafvanden till sig och låtit honom äta sig mätt, han skulle nu äfven afhjelpa deras tvister, men, 0 vel domare och rättsökande förstodo icke hvarandra; den förre talade svenska och de senare lappska och finska, hvarföre det blef nödvändigt anskaffa en tolk som kunde tyda de särskilda tungomålen, och hvarföre denne som ersättning skulle erhålla en rentunga af hvar och en af de tvistande parterna. Detta arfvode till tolken blef kalladt tolknäst. Detta aflöningssätt till domare och tolkar i lappmarkerna har, ehuru det lärer sakna stöd af lag, såsom häfdvunnen praxis fortgått ända till närvarande tid. Enligt officiella uppgifter erlades uti Norrbottens läns lappmarker år 1856 följande tolknäster: uti Arvidsjaurs lappmark 80 rentungor. Arjeplougs 97 , Jockmocks och Qvickjocks 75 . Gellivari 64 Juckasjärvi 120 och i Enontekis 91 Summa 527 rentungor. Men då detta lönesätt numera har befunnits olämpligt, jemväl i det afseendet att detsamma å lappallmogen utgör en beskattning som i andra orter icke har någon motsvarighet, har vid början af innevarande riksdag Kongl. Maj:t gjort framställning till ständerna om att domareoch tolknästerna i lappmarken för framtiden må upphöra att utgå på sätt nu sker, utan böra dessa ersättningar förvandlas i penningar och af staten bestridas; varande det i sammanhang met denna reglering jemväl föreslaget att ett nödigt antal tolkar, kunnige i finska och lappska språken, skola på statsverkets bekostnad i de särskilda läappmarkerna anställas. (N. K. L. T) NN