nimmas, än mild som fläkten af en fjägilg vinge och än med styrkan af en orkan. fPYcket är den gudomliga instinkten, desto klarare, ju mera oförderfvad själen är, och derföre är den klarast hos qvinnan. Den kan fjettras, men dödas kan den ej. En stor författare har sagt, att om en flicka, lemnad åt sig sjelf och ostörd af förvillande, om också välmenande råd, finge fritt välja skulle hon alltid välja rätt. Den glada, ystra och dansande flickan blir, vid första frågan om en make, ogonblickligen allvarsam, hennes blick tåras, hon ser in i sin framtid, ser sina pligter som mor och maka. men hon ser på samma gång in i dens hjerta, till hvilket hon går att sluta sitt eget, liksom sökte kon en borgefi för möjligheten at en framtid al lycka och frid. I dessa stunder ser hon ofta klarare än den visaste eller den mest erfarne al lifvet. — Detta tycke eller denna gudomliga mstinkt vet lagutskottet icke af. Det ser i qvinnan blott etttanklöst, svärmiskt väsen och ser förståndet uteslutande hos mannen, fadern eller brodern. Med ett ord, det är idel förstånd utefter hela den manliga linen. Den, som lefvat länge, bör väl äfven ha erfarit nagot, såframt man icke lekt blindbock i alla sina dar. Hvad jag erfarit är att alla de äktenskap, som knutits af andra skäl äv tycket eller kärleken, varit mer eller mindre olyckliga, da deremot sådana, för bvilka tycket eller kärleken legat till grund, icke blott uthärdat, utan äfven besegrat de största motgångar. — Kärlekens låga slocknar aldrig fullkomligt, och om den också blott vårdas af en at makarne, är den likväl nog för två, är tillräcklig att gifva tröst och hugsvalelse åt beege. För öfrigt är det eget nog, när man sammanställer den hyllning, man i allmänhet egnar qvinnan, med det sätt, hvarpå bon behandlas i våra lagar och andra praktiska förhållanden. Vi ha för henne icke sånger och skålar nog, icke blommor tillräckligt. Det är som vore Floras hela rike endast till för henne. Men det förefaller mig nästan som öfverhöljde man henne med rosor endast för att under dem kunna dölja slafkedjan, med hvilken vi släpa henne fram till det ena offeraltaret efter det andra, som alla underhållas af dumma fördomar och barbariska lagar, men dem vi hvarken ha med el.er ädelmod nog att störta.