hon satte uppoch nedvändt öfver afläggaren, för att derigenom påskynda hans tillväxt. En tid förrann och dagligdags sköt afläggaren allt högre upp, samt blef slutligen sjelf till en riktig blomma, fastän han ännu icke slagit ut riktigt. Och alla som kommo till den nyckfulla flickan stannade framför den herrliga växten. ,Sådana fina och krusade blad! sade en. Sådan märkvärdig stjelk! sade en annan. Det blir någonting af den blomman! sade alla med en mun. Och så blef det. Det blef knoppar och sedan blommor. Den nyckfulla flickan ställde genast till en liten bjudning för sina närmaste bekanta, för att visa dem sin skatt. Hvilket jubel! Idkeliga rop af förtjusning. Så charmant! ,Gudomligt! Nej, hon är för söt! Och hvar och en ville ovilkorligen i sin tur ha en afläggare. Den stolta värdinnan ville ej neka, ty hon hade i sig sjelf ett godt hjerta. Återigen förflöt en tid. Öfverallt hade man stående i fönstren i sina vackra krukor afläggare af den lilla blomman i skogen. Alla tyckte att de voro så vackra, de märkte ej, att det skära röda i kalken blef allt blekare. Det var ej längre ,rödt som kärleken. Det kunde icke finnas ett riktigt fint förmak, utan att man skulte ha en förgylld kruka med den prisade blomman uti. Hon var riktigt på modet, och orangeriegarne gjorde goda affärer med henne. Man sade utan öfverdrift att de förtjenade sina hundra procent. Det kunde ej stå ett bröllop, firas ett barndop eller en begrafning, en födelsedag eller namnsdag, utan att man: genast skulle ha en bukett eller krans af den vackra blomman. Några år derefter var studenten gift med den unga sjuttonåriga. De gingo en dag ut i skogen. Der blefvo de snart varse den lilla vackra blomman, som nu log emot dem täckare än någonsin. De båda makarne tryckte sakta hvarandras händer. ,Hon är röd som kärleken! hviskade de och sågo på hvarandra. Hvad heter hon ? frågade den unga makan. Vet du ej det? svarade den fordne studenten. Det är ju poesien. Men de som mina väninnor ha . . . de som fås till salu i orangerierna ? ,Det är poesiens afläggare. Denna är mycket vackrare. ,Hon är åtminstone mera naturlig; ty hon har gått ut direkte från Skaparens hand. De båda makarne öfvergåfvo skogen, der det åter blef så tyst. Men de vände ofta tillbaka dit, för att se och njuta af doftet från den vackra blomman, som var så ,röd som kärleken.