Bien svärmade ofö rtrutet omkring från honungskalk till honungskalk, korsande mången guldskimrande fjärils väg, der han flög som en cirklad hofman från den ena skogssköpvheten till den andra, ständigt hviskande i hennes öra sitt kärlekssnack. Myran krälade i stoftet, men med sitt arbete uppförde hon dock för hennes vyer skyhöga tempel. Det var ettif derute, det svällde af lust och gamman, det andades så lätt, ty luften var hög och ren, och tidens kärälsklige son, den guldlockige våren, hade nyss slagit upp sin nomadiska bostad derute. Men bland allt hvad skogen egde skönt fanns dock intet, som kunde fördunkla en liten enkel blomma, som stod ensam bland gräsen. När man såg på henne, tyckte man sig se ett själfullt öga blicka emot sig. Man blef i henne ej allenast varse blomman, man skådade äfven in i hennes inre, man läste straxt hennes historia, hennes uppkomst och fortbildning, ty hennes blad voro klara och genomskinliga, och ingen enda fläck fanns ännu uppå dem. En dag kommo några menniskor från staden ut i skogen. När våren andas sin lifgifvande pust öfver naturen, då tvinar sinnet inom stadsmurarne, och man måste ut, för att kunna skratta rätt hjertligt, för att få inandas frisk luft, smekas af blommornas doft och lyssna till foglarnes sång. l Man började leka och skämta, sprang sista pa ret ut!, kastade krans, o. s. v. De förut så instängda stadsboarne hade knappast någonsin haft så roligt. Men hastigt stannade en af sällskapet framför den lilla blomman, som lyste i gröngräset. — Det var en ung flicka. Hon slog ihop händerna och gaf till ett utrop af förtjusning. -En sådan underskön blomma! utbrast hon. Straxt var det slut med leken. Alla samlades kring den lilla blomman, utan att kunna finna ord för sin hänryckning. Så fin hon är! sade en. Så skär och ren! sade en annan. Hon är grön som hoppet! Nej se på blomfoderbladen! hon är ju blå som troheten. Hvad j praten! inföll nu en sjuttonårig flicka, hvars kinder rodnade i hela ungdomens glans. Se in i sjelfva kalken, hon är så röd som . . . som . eSom? upprepade en ung student, som stod bredvid henne. Som . . . kärleken! stammade den sjuttonåriga med lågande kinder. Studentens blick mötte hennes. De rodnade båda. Som kärleken! hviskade de båda unga på samma gång och sågo ned på den lilla blomman, som tycktes le så vänligt emot dem och likasom hviska tillbaka: ,,som kärleken. Nu kom en annan flicka fram. Det var ett nyckfullt, bortskämt barn, som brukade af sina föräldrar få allt hvad det pekade på. Den blomman vill jag ha! utropade hon och böjde sig ned, för att bryta den späda plantan. Men då kom studenten emellan, han som sagt att blomman var så röd som kärleken, och hindrade flickan från utförandet af sin föresats. Ack låt blomman vara! inföll den sjuttonåriga flickan ifrigt. Då vill jag åtminstone ha en afläggare, sade den nyckfulla. Och genast var en af hennes beundrare framme. Han påstod sig vara botanikus och visste huru man skulle kunna på bästa sätt omplantera växter. Han tog en afläggare och räckte den med en sirlig bugning åt den nyckfulla flickan, som vecklade den omsorgsfullt in i sin näsduk. Blomman var ju så vacker och hon skulle gerna vilja en gång visa sina många väninnor en likadan. Men det var snart slut med lekarne. Hvar och en ville skynda sig hem, innan det blef mörkt. Det var efter en stund alldeles tyst derute i skogen. Man hörde endast vinden sakta smeka blommor och blad, samt bäcken, som ännu hoppade der i skumrasket, ! lika yr och oförvägen som alltid. Och den lilla blomman hade redan tillslutit sin kalk, sedan hon dock först uppfångat en sista blick af den nedgående solen och gömt den inom sin krona; ty hon behöfde ovilkoriigen ljus och värme, för att ej frysa bort under den kyliga natten. Den nyckfulla flickan satte redan samma qväll sin afläggare i kruka hemma i sitt rum, biträdd af botanisten, som försåg den med den tetaste matjord han kunnat komma ötver. e Vill inte afläggaren nu taga sig, sade han, så kan ingen menniska i hela verlden hjelpa det. Han står ju så godt som midt uppe i smöret. etJavisst, inföll flickan och tog ett glas, hvarpå stod i förgyllda bokstäfver Zum andenken, hvilket