slå upp öfver styrbordsdäck. Kulierna, hvilka: under natten förblifvit nere i fartyget, Vorol nu alla uppe och höllo sig tillsammans pål de öfre däcken. Alla båtarne voro nu i sällskap med hvarandra, med undantag af en,l som lemnat de öfriga, af fruktan för ett utbrott af Kulierna, hvilken föranledts afnågra skott från fartyget. På aftonen denna dag uppstod en svår blåst, med förskräcklig sjögång och regn, och nu skiljdes båtarne från hvarandra. Från Lördagen d. 15 Okt. till den följande Fredagen fortfor blåsten. En af de stora skeppsbåtarne var i den största fara. Båtarne förde inalles 50 man, kaptenen och skeppsläkaren inberäknade. Ingen fick räddadt något mera än det man gick och stod uti. Båten, hvaruti kaptenen med 30 man befann sig, var öppen, och alla de dernti varande blefvo genomdränkta af hafsvattnet och af regn, som föll natt och dag; de ledo förfärligt; ett skeppsbröd och ett halfstop vatten på dagen var allt hvad de vågade taga af sitt förråd; att sofva var dem nästan omöjligt. På Lördagen lade sig ändtligen blåsten och sjögången. Lyckligtvis hade kaptenen räddat sin sextant och en karta, och då man fann båten hafva drifvits till 13 gr. N., så beslöt man ställa kosan till franska nybygget Touran i Cochin-Kina. Nästföljande Onsdagen, 12 dagäår efter det de skeppsbrutne lemnat vraket, landade de i Touran, der de emottogos med stor gästvänlighet och af franske amiralen derstädes utbådo sig att få till låns ett fartyg, för att uppsöka sitt eget med de olycklige Kulierne. Detta bifölls med beredvillighet, och kapten Johnson, hans bror och läkaren medföljde det franska fartyget till olycksstället. Den 2 Nov. fick man detta i sigte. Hafvet rullade sina bränningar som förut, men inga lemningar af fartyget förspordes, dock kunde man, då man närmade sig i en båt, upptäcka lastportssidan, som flöt på vattnet. Af de 850 Kulierna fanns intet spår. Man kunde ej finna någon botten på 70 famnars djup. Intet återstod att göra. De olycklige Kulierne hade utan tvifvel omkommit. Det franska fartyget styrde nu kurs på Manilla, dit det anlände den 8 Nov. Det lärer varit alldeles omöjligt att göra något försök till Kuliernas räddning. Kapten Johnson och hans broder äro båda humana och modiga män, besättningen var dock så uppskrämd, att det endast var med otroliga ansträngningar, man kunde förmå dessa menniskor att tänka på sin egen räddning. Förhållandet var ock sådant, att man hade grundade skäl, att vid detta tillfälle misstro Kulierna. Ett par dagar efter det fartyget lemnat Macao, stod ännu allt väl till ombord; Kulierna hade ej skäl att klaga, hvarken öfver proviant, eller behandling i öfrigt; ordningen och disciplinen bland dem öfvervakades uteslutande af deras egne uppsyningsmän. Ett utbrott af missnöje var hvad man minst af allt anade. Emellertid företogo sig, på tredje dagen af resan, en mängd Kulier, som församlat sig på däcket, att öfverfalla en skeppsvakt, medan de andra vakterna voro spridda åt åtskilliga håll och den, som vaktade vid det stängsel, hvilket afskiljde Kuliernas sofplatser från besättningens, hade lemnat sin post. Anfallet skede med vild grymhet, och den stackars vakten blef till slut ihjelslagen af dem med en yxa. De rusade derefter öfver stängslet, åt kajutan till. Medan detta tilldrog sig akterut, ropade andra Kulier: Elden är lös, för att narra vakten i fören att bege sig nedi fartyget. Lyckligtvis kom kaptenen just i detsamma upp på däck. Han sprang ögonblickligen ned i sin kajuta, fattade en dubbelbössa, och skingrade snart, med tillhjelp af sin bror, hvilken likaledes gripit till vapen, genom några skott orostiftarne. Emellertid hade en af besättningen blifvit dödad och flere voro sårade. Hade ej de oväntade skotten förfärat Kulierna, så är svårt att säga hvad slut uppträdet kunnat fått. Säkerligen hade ingen