Beväringsfrågan. Bland den laddning af kongl. propositioer som återigen ankommit till riksstånden, ntager den angående förnyad författning om itskrifningssättet och inrättningen af det allnänna beväringsmanskapet, det främsta och vigtigaste rummet. Vid flera föregående rikslagar och sednast vid den sistlidne ha de begge statsmakterna förenat sig om sådana örändringar i den ursprungliga bevärimgsstadgan, som synts dem vara af behofvet påkallade och egnade att realisera den ide, som cgat till grund för densamma. Men ännu i lag återstår mycket att göra. Ännu i dag, eter det, måste lappningssystemet fortsättas, om den ifrågavarande institutionen skall motsvara billiga anspråk och icke gifva anledning ill alltför stora klagomål. Godt, endast allt etta ville hjelpa! Beväringsfrågan sätter up: penbarligen myror i hufvudet på vederbörande och det vore orättvist att betvifla att de gjort sitt bästa för att gifva den en lycklig lösning. Skada blott att man från början sla: git in på en orätt väg, då man menat sig genom några veckors tvungen exercis bilda försvarare för fosterlandet, i stället för at söka uppnå detta mål genom att vänja Sveri ges manliga ungdom at alla klasser och vil kor från barndomsåren vid vapenlekar. Härigenom skulle svensken varit danad til en verklig krigare vid den ålder, då han nv får göra sina första klumpiga försök på exer cisheden --sannolikt för att sedan för alltic få afsmak för öfningar, hvarför han tror sig vara så litet passande. Härigenom skulle det mod och den sjelfkänsla, som böra gi