En Benefice-föreställning. Året 1848 var ett högst miserabelt för teatern och samtlige skådespelare, ty politiken undanträngde all poesi. Man gick heldre i folkförsamlingarne, än på spektaklet, och sparade derjemte penningar, hvilka, såsom kändt är, på den tiden af allmän näringslöshet voro sällsynta nog. I en temligen betydlig stad var en skådespelare engagerad, som redan länge satt sitt hopp på det stycke, hvilket direktören bestämt till hans recett och hvaraf, enligt kontraktet, hela inkomsten skulle tillfalla honom. Vår aktör — vi vilja kalla honom Skrikhals — behöfde penningar såsom en torr åker under brän. nande sommarhetta är i behof af ett vederqvickande regn. Alla hans fordringsegare hade satt sin förtröstan till denna inkomst; all hans lycka berodde på denna representation, ty endast med inkomsten af densamma. var det honom möjligt att se lugn och tillfredsställelse återvända, emedan skomakare, skräddare, tvätterskor och åtskilliga källarmästare plågade honom dagen i ända. Han förfogade sig till sin direktör och bad honom på det enträgnaste att så snart som möjligt bestämma dagen; stycket hade han redan sjelf bestämt. Måste vänta, svarade principalen honom, först har fru Sockerman sin benefice, sedan herr Surgren och först derefter är det er tur. Den ene efter den andre och inte komma och göra mig het om öronen. helst i dessa eländiga tider, då man ej tar in ens kostnaderna för qvällen.