Nl NhM NV HN Friarebref. Älskvärda! Förlåt mig som med en svag penna för en over dig person söker tolka mitt hjertas hemliga tanka — Det är väl något förmycket dristigt af mi s, Mer öfverse med kjärleken ty den är svag, förlåt då mit fel — Jag gör nu den vänligaste framställan om jag icke kunde få blifva Hennes förtrogne vän — skulle jag detta jeke få blifva, så var god och icke illa upptag min bevågenhet — Jag kan ej finna Ord som så Majestätiskt Högtidligt kunde tala för mig hos en oförgätlig vän — Naturens Herre och Himlarnas Konung. du som är mägtig i de svaga tillfyllest-gör för mig hos en oförgätlig Älskarinna hvad som felar uti Konsten, men hvilket välmeningen uti högre grad önskade kunna framställa — Förtjuserska! utaf den mängd år som äro framflutna sedan ljuset var skildt från mörkret, har Aldrig någon lyckligjord Dag öfver Jordens Krets uppdagats ejheller någon sällare tid från den Högstes tron frambringats än den då Jag finge omfamna den för hvilken jag är färdig att uppofra mitt lif, lamt säga till verdens låga innevånare, Se tvänne lyckliga uti hvars andras Armmar? — Hvar god och lämna mig några rader till svar då jag kan få veta om denna min uti tyst förtroende gjorda framställan vinner bifall — skulle den blifva afslagen så sänd dessa Rader uti den brinnande eldens flamma — men först är det min största önskan att detta enfalldiga brefvet kommer uti pen jufveliga barmen och sedan gömmes i de andra docklamänter som hon beskedliga blomsterdocka hafver j sina gömmor Jag kan knapt såfva någon natt med mindre än hännes bild Sväfvar för mig i sömnen och stundom omfamnar mig i mina Drömmar, Ack! om det vore så väl att hännes kärlek och trohet finge belöna mig derför. Hon mitt kära Elfenbens hjerta kan alldrig föreställa sig med hvad glädje jag tänker på det ögonblick som för alltid skall förena oss till Äkta makar Ack! om det vore så väl och sedan så nära att jag kunde få innesluta dig uti mina armar och med många omfamningar så få belöna dig för din trohet. Nu vänder jag om blad och tröttnar ej att hålla fast i den döda fjädern för att vidare afmåla min brinnande kjärlek som jag dagligen hyser under mitt bröst Ja det är obeskrifligt, om hela Sätila Socken vore fullpackad med papper och Sjön Lygnern vore ett Bläckhorn och alla hö och halmstråd vore förvandlade i skrifpennor, alla Socknens innevånare vore skrifvare, Så kunde de ej omskrifva den kärlek som jag bär till dig, Om än skönt jag hadde 90 Sorger och 100 bedröfvelser, så äro de ille-sammans försvunna och borta när som jag får se lin sköna och dägeliga Kropsgestalt, Men hvad vill let säga emot vad glädje det bliver när jag blifver värdig att niuta en blick ifrån dina tildrande ögon som hafva inljutit kärlekens strålar i mitt Hjerta, — en Ros af dinna Marmorröda kinder en muntrycknins vf din purpurröda mun, en glans af dinna Elfenbensänder, ett handslag af din snöhvita hand och ett amntag af din Jutveliga barm — Men kanhända att ag för-gäfves ritar dessa enfalldiga rader föri stället utt detta brefvet bör komma i den Jufveliga barmen om jag har omnämnt på andra sidan om bladet, så kanhända att det så lätteligen blifver skrotat på en annan kosa i dammenhällen i Spisen. — Med dessa ader få män dock välmenta får jag omnämna att älsan står med mig, Och att den äfven må hos dig inpas anropar jag städse Höjden, och vid samma illfälle Muntert Homör. så var god och gör som förtt skrifvit är, kosta på mig litet papper att teckna vå rader på det åtgår ej lång tid, för att kort och odt besvara hvad som teknat är och med Hjertans ppriktighet gifva mig Nej eller Ja! Det sistnämna vore det alldra Jufveligaste att hälsas eller höra Nu får jag härmed sluta detta enfalldiga bref ren får tillägga att jag förblifver derföre in i bleka öden din mitt lilla Bernstens Hjertas trofuste och tåndaktige N:o 261 A:F: vid Mark Kompani