Ett tjockt lager af pomada, som betäck te brämet, öfvertygade honom att han åte råkat ut för ett obehagligt byte. Då ha med någon uppmärksamhet, något litet blan dad med ovilja, betraktade den usla hatt som mot hans vilja blitvit hans, igenkände han på bottnen af densamma sina egna initi aler, ditsatta af hattmakaren. O under! denn: hatt var hans;icke den han haft för en timmes sedan, men den han för några månader till. baka förlorat; den hatt, öfver hvars förlust har varit nära att bringas i förtviflan. Poeten skyndade sig att lyfta på remmen och hans hjerta klappade med en ljuf våldsamhet, när hans darrande hand hejdades al ett papper, instucket mellan densamma. Det var det så mycket saknade utkastet till det tillämuade skådespelet. Hatten hade förlorat sin yttre glans, sitt skal, men kärnan var ännu qvar. Den bestulne välsignade tjufven derföre att denne ännu en gång bestulit honom. Emellertid fattade poeten för alltid det beslutet att hädanefter ej förvara sina snillefoster på för tjufvar så begärliga ställen som hattkullar. Un TEEN