för tredje gången du på sonens vägnar står här Thord. Men nu har jag också blifvit färdig met honom, sade Thord, knäppte ingen sin plånbok, sa de farväl och gick. — Karlarna följde långsamt efter Fjorton dagar derefter rodde fader och son lugnt väder öfver sjön till Storliden för att tala om bröl loppet. — Toftbrädet ligger icke säkert under miz. sade sonen och reste för sig att lägga det tillrätta. detsamma halkar tiljan som han står uppå: han slå: ut med armarna, gifver till ett skrik och faller i vatt net. — Fatta tag i åran: ropade fadren, som rest sig upp och räckte ut en åra. Men då sonen hade gjort ett par simtag, stelnade ban. Vänta litet! ropade fadren och rodde närmare. Då reser sig so nen i vattnet, ser länge på fadren . . . och sjunker Thord ville icke rätt tro det: han höll båter stilla och stirrade på den fläck, der sonen hade sjun kit, lika som skulle han komma upp igen. Der syntes några bubblor, småningom allt färre, slutligen bars en stor, som brast, — och spegelblank låg sjön dei åter. I tre dagar och tre nätter såg man fadren rc rundtomkring samma fläck utan att taga mat el ler sömn till sig; han draggade efter sonen. På tredje dagen om morgonen fann han honom och kon bärandes med honom uppför backarne hem till sir gård. Det kunde vara vid pass ett år efter den da gen. Då hörde presten sent en höstqväll någon rassla med dörren ute i farstun och varsamt famla efte: nyckeln. Presten öppnade dörren, in trädde en res: lig man, framåtlutad, mager och hvit i håret. Prester såg länge på honom, innan han kände igen honom: det var Thord. — Kommer du Thord så sent? sade presten och stod stilla framför honom. — Åhja, jag kommer sent, sade Thord och satte sig. Prosten satte sig också, medan han väntade: det blej tyst en lång stund. Då sade Thord: Jag har något med mig, som jag gerna ville gifva de fattiga. Han stod upp, lade pengarne på bordet och satte sig åter. Presten räknade dem; det var mycket penningar, sade han. — Det är halfva min gård: jag har sålt den i dag. Presten blef länge sittande tyst; slutligen sporde han mildt: Hvad vill du nu taga dig till? — Något bättre. — De suto der en stund, Thord med ögonen på golfvet, presten med ögonen på honom. Då sade presten saktmodigt och långsamt: Nu tänker jag, att sonen din slutligen har blifvit dig till välsignelse. — Ja, nu tänker jag det också sjelf, sade Thord och såg upp, och tvenne tårar runno tunga utför hans ansigte.