något vackert framför den, för att den också skulle! ha det trefligt och icke vara tvungen att afspegla något fult. i Den lilla spegeln fröjdade sig och strålade af tacksamhet ; men alldragladast var den, när den unga flickan rätt länge betraktade densamma; den gömde hennes bild djupt in i sitt lilla hjerta och älskade och vårdade den kärleksfullt; men endast när hon med sin vänlighet uppmuntrade den och rätt mildt såg på sin spegel, vågade den röja sin kärlek för henne och säga henne, huru intagande, huru skön hon var. Och det gjorde den också då med besked; men då rodnade den unga flickan och tyckte att det var för mycket, och så satte hon spegeln bort och sade att den skulle vara tyst, hon ville inte höra sådant prat, och det var inte beskedligt gjordt af spegeln att så der smickra henne; den borde snarare förehålla henne hennes fel och icke bemöda sig att skämma bort henne. Men i sin kärlek och beundran förmådde den lilla spegeln icke upptäcka hos henne något fel, så gerna den också ville göra hvad hon fordrade; och den endast suckade och inpeslöt henne åter i sitt hjerta och var lycklig fastän den fått bannor. Men denna lycka räckte icke länge. Småningom kom den unga flickan alltmera sällan till sitt skrifbord, hon försummade sitt arbete, sina böcker, ja till och med sin lillaspegel, så att den som oftast var betäckt med damm, och ofta stod der nu något mindre vackert framför den. Spegeln sörjde djupt öfver detta vårdslösande, det kunde man märka, ty den strålade långtifrån så klart som förut ; men den hade icke kraft att göra motstånd, den var en liten stackare, som fick finna sig i all ting. Dag och natt suckade den efter att den unga flickan återigen en gång måtte se på densamma med sina milda ögon, och att det skulle förunnas den att ännu en gång säga henne allt hvad den tänkte i sitt hjerta, och bedja henne vara vänlig och god och kärleksfull mot sin gamla vän. Ändtligen kom flickan åter en dag till sitt skrifbord; hon var ond och bedröfvad på en gång. I handen hade hon ett litet porträtt, som hon uppmärksamt betraktade; men hennes ögon bådade intet godt. Plötsligt kastade hon i vredesmod porträttet bort på bordet. Det föll mot den lilla spegeln. Nyfiken böjde den sig framåt för att betrakta föremålet för flickans vrede och, som den förmodade, för hennes kärlek äfven; och sedan ville den se på henne, men var det verkligen hon sjelf? Så föga älskvärd hade den lilla spegeln aldrig sett henne; i förskräckelsen förlorade den jemnvigten och föll omkull. Vid denna anblick tycktes den unga flickan besinna sig, hon tog upp spegeln och såg att glaset var krossadt. Hon såg sin egen bild i spegeln; men icke som i fordna dagar, strålande och glad; deremot var den vanställd och förkrossad. Iunerligt bedröfvad och Angerfull kysste hon spegeln, och heta tårar fuktade den, medan hon suckade: Min egen lilla älskade spegel, hvad har jag icke förbrutit mot dig! — Skall jag någonsin kunna göra det godt igen? Och hon kysste den omigen och åter omigen Men det hjelpte icke; hennes egen lilla spegel var och förblet krossad, och allt hvad den återspeglade såg också krossadt ut. Och den blir aldrig heligen, men den unga flickans själ kan åter blifva klar och hel igen, så som spegeln var i fordna dagar, dock endast da, när hvarje spår af vrede och lidelser blifvit utplånadt af hennes anlete.